När jag vaknade i dag på morgonen hade jag ingen aning om att den här dagen skulle bli så spännande.
Nej, det var inte riktigt sant.
Men när jag vaknade i går på morgonen hade jag ingen aning om att den här dagen skulle bli så spännande.
Jo, det är riktigt sant.
När jag vaknade i dag på morgonen hade jag ingen aning om att den här dagen skulle bli så spännande.
Nej, det var inte riktigt sant.
Men när jag vaknade i går på morgonen hade jag ingen aning om att den här dagen skulle bli så spännande.
Jo, det är riktigt sant.
I går när jag hämtade Ingrid på dagis ville hon gunga lite i stora gungan tillsammans med sin dagiskompis Emilie. Jag ville gå hem. Så jag sa att vi kan räkna till tio medan vi gungar och sedan går vi. (Vet inte hur pedagogiskt det är, men det fungerar och ibland är det också viktigt.)
– Ja! Emilie, du kan också räkna! utropar Ingrid ivrigt.
Och så räknar de små liven tillsammans medan jag ger fart för nästan allt jag är värd. När de kommer till tre-fyra säger Ingrid uppmuntrande åt din något yngre dagisvän:
– Vad bra du är, Emilie!
Ibland får hon vara med och väcka de yngre dagisbarnen efter vilan och så säger hon:
– Nu får du vakna, lilla vännen!
År hon inte fin? År det bara jag som tycker det?
Jag är stolt över att få vara hennes mamma.
… får företag att göra konstiga saker.
För ungefär ett år sedan beställde jag produkter från ett företag. Nu mejlar de mig med otroliga VIP-erbjudanden varje vecka. I det mejl jag fick häromdagen var rubriken ”Amanda, tack för din lojalitet”. Om de kallar mitt beteende lojalitet kallar jag dem ömkansvärda. Eller patetiska.
För ungefär ett år sedan beställde jag ett par over-knee-stövlar från Ellos. Nu skickar de mig otroliga VIP-erbjudanden varje vecka. Jag är så glad att jag inte behöver betala deras portoavgifter. Eller slicka deras kuvert.
Och det konstigaste av allt är väl att jag tycker att de är konstiga men att deras beteende antagligen lönar sig.
Amanda, får man av purt intresse fråga, när hittade du Gud?
Jo, man får fråga av purt intresse. Just pura intressen hör till mina favoriter. Dessutom tycker jag om att svara på frågor.
Jag har vuxit upp i en kristen familj och har egentligen aldrig hittat Gud. Han har alltid funnits där. Jag har alltid räknat med honom. Jag har alltid trott på honom.
Men när jag var femton år var jag för cool för Gud. Han passade inte in i min image och jag vände församlingen ryggen. Men inte ens då vände jag Gud ryggen. Och Han vände absolut inte mig ryggen. Också när jag var som coolast och tuffast och häftigast fanns min tro på Honom kvar. I mina dagböcker från den här tiden finns bevisande böner. Jag ber att jag ska få pojken jag är kär i. Jag ber att jag ska komma över pojken jag är kär i. Jag ber för min familj. Jag ber att mina ännu coolare och tuffare och häftigare kompisar ska få må bra. Jag tror också då när Gud inte är tillräckligt cool för mig.
Men på den här tiden spelade min tro nästan ingen roll alls i mitt liv. Jag tror att jag försökte tro så lite som möjligt. Och jag är säker på att jag trodde tillräckligt mycket. Men jag kan ändå tycka att min dåvarande attityd var väldigt märklig. Varför vill man tro så lite som möjligt? Varför vill man att tron ska spela en så liten roll som möjligt? Vad har man för bild av Gud om man vill det?
I dag försöker jag tro så mycket som möjligt, leva så nära Honom som möjligt. Och med den viljan kommer ett sökande efter mera och mera av Gud hela tiden. Och jag hittar flera bitar. Jag hoppas att jag om tio år kommer att tycka att jag hade hittat väldigt lite av Gud när jag var 27. Och att jag om trettio år kommer att tycka att jag hade hittat väldigt lite av Gud när jag var 37.
Jag söker fortfarande. Och jag hittar fortfarande.
För stunden är jag alldeles till mig över tre saker.
1. Min man.
2. Mitt jobb.
3. Min möjlighet att blogga.
Varje gång jag kallar Ingrids Barbapapa för Barbis så skrattar hon så innerligt, hjärtligt, energiskt, högljutt och engagerat att jag blir lite besvärad. Det är ju inte precis roligt. Å andra sidan är det kanske för tidigt att oroa sig för hennes sinne för humor. Men det kan å andra sidan föräldrar till många tråkiga människor ha tänkt när deras barn var små.
Jag har levt ett bildförsummande bloggliv. Jag vet inte varför. Jag lovar ingen förbättring. Förutom den här tillfälliga.
Så här ser jag ut när jag tar ställning till kniviga jobbrelaterade frågor:
Och så här ser jag ut när jag har ställningstagandet bakom mig:
Jag har levt ett bildförsummande bloggliv. Jag vet inte varför. Jag lovar ingen förbättring. Förutom den här tillfälliga.
Så här ser jag ut när jag tar ställning till kniviga jobbrelaterade frågor:
Och så här ser jag ut när jag har ställningstagandet bakom mig:
Vid läggdags i går umgicks jag en stund med Gud. Jag vilade i Hans kärlek, ställde knepiga frågor, bad om hjälp för mina vänner, kom till nya insikter och började må lite bättre. Jag lyssnade också på lovsångsmusik i mina hörlurar och var lite onåbar.
Jag hade en god stund.
Mitt i allt petar Fredrik på min arm och har tydligen ett viktigt ärende. Han vill visa ett nytt iphone-spel som går ut på att man ska klämma finnar på en Sandybell-liknande docka.
Jag hade en god stund.
Nästan för lycklig 