En anonym läsare bad mig visa bilder från min resa i helgen. Eftersom den anonyma frågade snällt och eftersom jag i allmänhet brukar bemöta folks önskemål om de är rimliga så kommer jag att visa bilder. På grund av ett tråkigt tekniskt missöde blir det inte just precis nu. Men jag kommer att visa bilder från resan. I plural. Var beredda!

Jag har inte sett henne på fem dagar. Det börjar bli rekordlänge, och rekordlänge ska det bli före vi träffas igen. Hon har det väldigt bra och jag har det också väldigt bra, förutom att hon är borta. Jag saknar henne så mycket. I min saknad tittar jag på bilder. Hon och jag har verkligen utnyttjat photo booth under det år vi haft med min nya dator.

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är konstiga tider nu. Efter en intensiv extended weekend på mässornas mässa har jag nästan glömt hur vardag känns. Och även om jag brukar älska vardag känns det inte riktigt lika sprittande just nu. Men det blir mjuklandning. Och det kan behövas.

I går vaknade jag i Göteborg, i dag i Karis. Vad är bättre?

I går vaknade jag i Göteborg, i dag i Karis. Vad är bättre?

Fyra dagar utan:
– Fredrik
– Ingrid
– internet
– vanligt jobb
– sunt leverne
– verklighetskänsla

Fyra dagar med:
– bokmässa
– vild bokshopping
– helt eget hotellrum
– muskelövningar på små ytor
– spännande seminarier
– angenäma middagar

Borta bra.

Min oförmåga att sova som folk inför spännande händelser är närmast destruktiv. Jag har kanske tre timmar sömn bakom mig, uppdelad i små bitar. Min nackspärriga nacke ser fram emot ett sovpass på flyget.

En av mina äldsta vänner firade 34 år ikväll. Igårkväll om man ska vara korrekt och noga. Festen var livad. Speciellt för en onsdag. Vi slog klackarna i taket längre än vi borde. Ingrid kom i säng först halv tolv och jag började packa mina resväskor först då. Jag tror allt viktigt är med. Ganska lite är ju livsviktigt när man reser till ett i-land.

Väckning om mindre än fem och en halv timme.

Ännu i slutet av maj var jag helt övertygad om att det inte skulle hända. I början av juni var jag övertygad om nästan ungenting. I slutet av juni misstrodde jag starkt att det skulle hända.

Men det hände. Och en del av konsekvensen är att jag firat tisdag med tio tonårsflickor i mitt vardagsrum.

Jag är glad att jag hade fel.

Jag har nackspärr. Jag har testund. Jag har hjärtklappningsboken i mina händer men andas för stunden lugnt. Jag har planer för kvällen. Jag har ett hårt dagsverke bakom mig. Jag har ingen aning om hur tiden kan gå så fort. Är det tisdag redan? Ganska sen tisdag till och med? Otroligt.