Det är roligt på konsert. Jag känner mig alltid lite som en utomstående iakttagare. Förutom när det gäller vågen. När det är dags för vågen är jag på inget sätt utanför. Innan konserten började i går vågade vi på läktaren flera gånger. Jag tänkte på hur gärna människan vill vara en del av en grupp.

 

Sedan såg jag en tjej i publiken, en med rosett i håret, som försökte starta en våg. Hon fick kanske tjugo pers med sig, vilket var en ganska liten del av den totala publiken, och gjorde därför ett par tappra försök till. Sedan gav hon upp. Jag tänkte på hur svårt det är att komma igen efter att man flera gånger har försökt starta en våg.

 

Sedan såg jag tre vuxna människor som hade lyckats smuggla in en flaska alkoholhaltig dryck. Det får man ju förstås inte. De var så stolta över sin flaska, alldeles till sig. Drack diskret men ändå så att folk fick se, kunde se, skulle se. Fnittrade förtjust. Jag tänkte på hur märkligt det är att vissa vuxna människor vill bryta mot regler lika gärna som småbarn i trotsålder och konfirmander.

 

Sedan såg jag hur folk omkring mig dansade och hoppade. Och jag förmådde inte trots att jag har lätt för sådant i allmänhet. Texterna kändes för stora och djupa för att jag skulle kunna skratta och dansa bort dem. Världens smärta och världens hopp kom lite för nära. Jag tänkte på hur svårt det ibland är att kombinera det stora med det lilla. Och hur gränserna ibland suddas ut helt och hållet.

Det är roligt på konsert. Jag känner mig alltid lite som en utomstående iakttagare. Förutom när det gäller vågen. När det är dags för vågen är jag på inget sätt utanför. Innan konserten började i går vågade vi på läktaren flera gånger. Jag tänkte på hur gärna människan vill vara en del av en grupp.

 

Sedan såg jag en tjej i publiken, en med rosett i håret, som försökte starta en våg. Hon fick kanske tjugo pers med sig, vilket var en ganska liten del av den totala publiken, och gjorde därför ett par tappra försök till. Sedan gav hon upp. Jag tänkte på hur svårt det är att komma igen efter att man flera gånger har försökt starta en våg.

 

Sedan såg jag tre vuxna människor som hade lyckats smuggla in en flaska alkoholhaltig dryck. Det får man ju förstås inte. De var så stolta över sin flaska, alldeles till sig. Drack diskret men ändå så att folk fick se, kunde se, skulle se. Fnittrade förtjust. Jag tänkte på hur märkligt det är att vissa vuxna människor vill bryta mot regler lika gärna som småbarn i trotsålder och konfirmander.

 

Sedan såg jag hur folk omkring mig dansade och hoppade. Och jag förmådde inte trots att jag har lätt för sådant i allmänhet. Texterna kändes för stora och djupa för att jag skulle kunna skratta och dansa bort dem. Världens smärta och världens hopp kom lite för nära. Jag tänkte på hur svårt det ibland är att kombinera det stora med det lilla. Och hur gränserna ibland suddas ut helt och hållet.

 

 

Känslan av att hinna med totalt onödiga saker är totalt nödvändig.

Ett av mina tidigare inlägg är inte längre giltigt. Den desperata frågan lyder numera: Hur hur hur hantera det faktum att det blir raseriutbrott varje gång tvååringen sörplat i sig dosen medicin?

Före vi kan öppna gästgiveri har Ingrid en del att lära om nattligt beteende. Mina hemgjorda tekakor spelar ju ingen roll om gästerna inte får sova.

Vi lägger det på sjukdomskontot och hoppas på underverkande sömn under nattens sista timmar.

I går skulle Ingrid återuppta din dagiskarrirär. I går blev Ingrid sjuk. Ŗgoninfektion och feber gästar vårt hus, liksom antibiotika. Följaktligen får jag i dag vara hemma med sjukt barn. Att vara hemma med ett barn som redan påverkats av sin medicin är ganska mysigt. Hon är varken matt eller på dåligt humör. Medan jag förberedde nästa veckas arbete satt hon bredvid mig och spelade blokus (vuoden perhepeli 2003). Medan jag bakade bröd citerade hon litteratur (Alfons Ņberg). Hennes gudmor kom över på en skiva hembakad limpa.

 

Det kunde vara sämre. Till exempel som i går.

Ingrid och jag förbereder för helgens övernattningsgäster. Känn er välkomna! Vi bakar bröd.

Ingrid och jag förbereder för helgens övernattningsgäster. Känn er välkomna! Vi bakar bröd.

I dag besökte vi en gammal bekant som vi inte alls har saknat. Besöket blev dyrt och flaskorna många. Liksom frågetecknen. Hur hur hur får man medicin i tvååringar på ett smärtfritt sätt?

I dag har jag också gjort en tabbe. En sådan som inte skulle plåga mig ens lite om jag hade tjugo års erfarenhet och självförtroende. Men nu är det bara ett år. Jag bjuder på det. Blir så illa tvungen.

I dag har jag också i ett varmt sms kallat en främmande människa för ‘älskade syster’ och fick svar på klingande korrekt svenska.

Ack. Denna dag har varit ödmjukande. Sådana dagar mår man ju bra av, även om det sällan känns så.