Sommarens tredje bröllop kom och gick. Vi gladdes, skrattade och stortrivdes. När älskade vänner får sina älskade är det lätt att glädjas med dem.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har just betalat räkningar för 780 euro. Det är tråkigt med räkningar. När jag betalar dem känner jag inte riktigt att jag får något för pengarna. För de dyra pengarna.

 

Mitt liv verkar vara siffror just nu.

 

Samtidigt som det är tråkigt med räkningar är det mesta av det jag betalat för väldigt självvalt. Canal plus, iPhone, HBL och internet är ju inte livsnödvändigt hur man än vänder och vrider på saken. Sjukvård och försäkringar börjar närma sig det nödvändiga, men har samtidigt väldigt mycket i-land över sig.

 

Trots att jag just lagt ut 780 euro på tråkiga räkningar går det alltså inte att komma ifrån det faktum att jag har det väldigt bra ställt.

Jag har på några få dagar fått ungefär 25 nya facebookvänner i femtonårsåldern. Nu MÅSTE jag göra om något i inställningarna. I dag hade jag 443 olästa mejl. Så kan vi inte ha det.

Jag har på några få dagar fått ungefär 25 nya facebookvänner i femtonårsåldern. Nu MÅSTE jag göra om något i inställningarna. I dag hade jag 443 olästa mejl. Så kan vi inte ha det.

Klockan 22.43 susade jag förbi en termometerskylt som upplyste mig om att det var 26 grader varmt. Fatta den grejen. Det är i sanning sommar!

Denna dag har jag sovit till elva. Det händer aldrig. Och då menar jag verkligen aldrig. Inte bara på mitt dramatiska språk utan på andras realistiska också.

 

Jag lever fortfarande i efter-läger-tid. Jag tycker att det är för tyst och tomt omkring mig. Jag saknar känslan av att aldrig riktigt veta vad som händer, att ständigt vara beredd på att någon kommer och berättar att någon konfirmand gjort något galet roligt, galet fel eller galet bra. Jag funderar nästan seriöst på om man kunde ha ett barnhem med femtionio tonåringar och leva tillsammans med dem hela tiden. Ņtminstone borde man ha dem omkring sig oftare.

 

Helt klart.

 

Jag var faktiskt inte beredd på att bli så engagerad i dem den här gången. Jag hade tänkt hålla lite distans den här gången, men det gick inte.

 

Nåja. Distans och icke-engagemang är överskattat.

Hur snabbt man vänjer sig med nya vardagar fascinerar mig. Just landade jag i min egentliga vardag, men något har hänt. Nu fattas femtionio konfirmander. Jag saknar dem ännu mera än jag hade trott. Det är så tyst.

De vann bitar av mitt hjärta.

– Hej, hur mår du? Jag mår bra. Jag är på Lekholmen. Jag mår bra snart. Hej, moster Matilda.xx Och Bias. Och Astrid. Och Edith.
Så låter det när Ingrid talar i den trasiga mobiltelefon hon fick av en konfirmand.

Hon får mycket av dem.

Av ärtskidor och pringleslock kan man skapa ting. En konfirmand gjorde spontant dockor åt en tacksam Ingrid.