Bröllopslördag. Fredrik förbereder det sista för vigseln. Jag sitter i bilen och läser en essä om författarskap. Och funderar på om mina påskgula skor är onödigt uppseendeväckande. En av mina systrar kallade min outfit vågad. Jag vet inte om det är ett önskvärt adjektiv på bröllop.

Bröllopslördag. Fredrik förbereder det sista för vigseln. Jag sitter i bilen och läser en essä om författarskap. Och funderar på om mina påskgula skor är onödigt uppseendeväckande. En av mina systrar kallade min outfit vågad. Jag vet inte om det är ett önskvärt adjektiv på bröllop.

Jag har aldrig förstått människor som i en bisats säger ”man går ju alltid ner lite på sommaren” och syftar på sin vikt. Vadå ju?

Jag vet inte om avundsjukan eller ömkan är större. Har dessa människor aldrig stött på fenomenen översocial verksamhet, glass, grillmat, bröllop och glass?

Jag tror bestämt att jag är en sucker för komplimanger. Det är nog därför jag känner mig så lycklig efter den här arbetsdagen. Först fick jag proffessionellt beröm av skitsnygga Anne och sedan hävdade några av mina kolleger att jag nog skulle ha ett värde på köttmarknaden. Trots titlarna fru och mor.

När jag tänker och lyssnar och väntar på jobbet så ritar jag stjärnor. Ibland blir de många.

När jag tänker och lyssnar och väntar på jobbet så ritar jag stjärnor. Ibland blir de många.

Jag har ett så absurdt uppdrag på jobbet i dag att jag måste blogga så här mitt i allt för att påminna mig själv om att dagsljus existerar.

Jag har varit svag på bildfronten. Jag lovar ingen förbättring, men ett tillfälligt lyft.

 

På facebook finns bilder som berättar om saker som hänt i mitt liv på sistone. Jag låter dem tala sitt tydliga språk.

 

 

I tidig junimånad åkte vi till Sheffield. Det blev en av livets bästa veckor. Massor med tankar. Massor med frågor. Ganska få svar. Massor med skratt.

 

 

När Victoria och Daniel gifte sig passade andra också på. Jag och min bästa vän var bjudna.

 

 

Jag firade semester på skriftskolläger. Både flickan till höger och mannen till vänster var med på lägret och deras insatser överträffade mina höga förväntningar.

 

 

På lägret lärde jag känna nya, mysiga människor. Att jag har fått träffa flera av dem flera gånger redan efter lägret är fest.

När jag vaknade i morse visste jag inte att jag skulle se Titanic i dag. Livet med canal+ är oförutsägbart.

Ibland när jag åker tåg kommer det över mig; det faktum att alla andra på tåget är lika viktiga som jag. De är inte statister i filmen om mitt liv för att den ska se mera trovärdig ut – nej, de spelar huvudrollen i sina egna filmer. I teorin vet jag förstås det här, men ibland på tåg faller det över mig.

Jag åker tåg ganska sällan.