Det börjar ju vara några timmar sedan, men natten som gick var så skräckartad att den fortsättningsvis lever starkt kvar i oss. Vi gick emot nästan allt vi tror på och efter nästan tre timmars kamp somnade alla tre i en och samma säng. Den som sa att det inte finns några vinnare i krig hade en poäng.

Att jag redan nu kan skratta åt det förundrar till och med mig själv.

Efter dagens festligheter tog vi igen oss med en kreativ stund på balkongen. Nästan allt var väl.

Därefter somnade Ingrid in på ett smärtfritt sätt för första gången på länge. Jag drog en Paolo-kvart. Allt var väl.

Hela eftermiddagen blev ett enda stort språkligt kalas i vacker vårmiljö. Jag körde hem igen i värsta tänkbara rusningstrafik och såg ivrigt fram emot att återförenas med man och barn. Kom hem till ett tomt hem. Helt tomt. Efter nästan en timme ringde jag för att kolla var de var, mest för att veta hur länge till jag kunde räkna med lugnet och ron. De levde livets glada dagar på en pizzeria med en av våra vänner och hennes två barn. Det gick alls ingen nöd på dem. Och det gjorde det inte på mig heller. Jag såg ett avsnitt av top model och funderar som bäst på hur och om jag ska orka hämta vatten i köket. Jag tror svaret är nej även om jag vet att vätska är allt när det är varmt.

Inte för att min telefonkamera och fotoförmåga gör det ens närapå rättvisa – men nog är det ju vackert i hemknutarna.

Måndagen till ära lyxlunchar jag utomhus. Jag behövde huvudskydd i solen och hittade Ingrids tröja. Ett praktiskt huckle där ärmarna utgör band. Vackrare huvudskydd har kanske skådats, men ibland vill man inte vara så fin att man vill lida pin.

Som bäst betalar jag för en heldag utomhus. Pollenchock utan dess like. Jag återupptäcker barndomsknepet att blåsa mig själv i ögonen för att undvika att klia. Kli-dörren ska man inte öppna.
Men det var absolut värt det.

Det inte bara såg lovande ut. Det var lovande.

Vi har just anlänt till årets första utefest. Det ser lovande ut.

Vi har just anlänt till årets första utefest. Det ser lovande ut.

Medan Fredrik kransbelägger en hjältegrav slappar jag och Ingrid på balkongen i väntan på eftermiddagsvilan. Slappa i väntan på vila. Ledig dag.