Om jag någon gång vill känna mig riktigt vacker och levande och vild så lyssnar jag på Hon  är min. Jag skäms inte ens lite.

Testa du också. Se om den har samma effekt på dig.

Om jag någon gång vill känna mig riktigt vacker och levande och vild så lyssnar jag på Hon  är min. Jag skäms inte ens lite.

Testa du också. Se om den har samma effekt på dig.

Serien fortsätter nu med mina reflektioner kring några av de fördomar jag fått i kommentarer.

Varför vill jag ge fördomar mot kristna något utrymme alls när jag ska försöka berätta om min egen kristna tro? Jo, för att jag tror att många (inte alla) vänder tron ryggen utan att veta vad den egentligen handlar om. Jag tror att många (inte alla) har en uppfattning av tro, kristna människor och kristet liv som inte överensstämmer med verkligheten.

1. Kristna människor är tråkiga.

Naturligtvis finns det kristna människor som är tråkiga. Och naturligtvis finns det icke-kristna människor som är tråkiga. Några av de allra roligaste människor jag känner är faktiskt kristna. Några av de andra humorfyllda människorna är inte kristna.

Många kristna har en ganska skön självdistans som kan leda till att man inte tar sig själv på så stort allvar. När man tror att det finns någon större än en själv i sitt liv så blir man ju själv lite mindre och då blir det också lättare att skratta åt sig själv och bjuda på sig själv. Då kan man bli rolig.

Men. Många kristna tar också livet, Gud och tron och sig själva och allt annat på väldigt stort allvar. När man tror att saker och ting har en mening och en betydelse kan det bli svårt att skämta om saker och ting av rädsla för att skada eller såra. Då kan man bli tråkig.

Att kristna bara gör tråkiga saker och inte får göra några roliga saker är inte sant.

2. Kristna människor dansar inte.

Igen, samma sak. Det finns kristna människor som inte dansar. Och det finns kristna människor som dansar. Det finns icke-kristna som inte dansar och icke-krisnta som gör det.

Jag själv tillhör den senare gruppen, den dansande. Och jag ser absolut inget fel med det.

Men. Jag kan faktiskt bli lite ledsen när jag ser trettonåringar kråma sig sensuellt på ett dansgolv i någon högstadieskola. Jag kan faktiskt bli lite ledsen över att dans så ofta förknippas med en köttmarknad där man ska sälja sig själv till inte ens högst utan snarast snabbast bjudande. Och jag tror att en del kristna tar avstånd från dansen just därför.

På en mediajulfest för några år sedan sa Johanna att man ser att jag njuter av att dansa och att jjag dansar som om ingen annan skulle se på. Och jag tog det som en komplimang. Jag vill dansa just precis så. Och jag tänker mig att jag ska dansa just precis så i himlen också.

 

-Jag kommer att tänka på Anna Bergendahl, sa en av mina absolut bästa vänner när hon såg min outfit på gudstjänsten.

Jag älskar henne.
Det var ju hela meningen med min outfit.
Det är förstås inte bara därför jag älskar henne.

För en månad sedan sorterade jag igenom min garderob. Först i dag för jag bort till klädinsamling. Det var på tiden. Varför är jag så där? Varför gör jag så där mot mig själv och mina närmaste ich käraste?

För en månad sedan sorterade jag igenom min garderob. Först i dag för jag bort till klädinsamling. Det var på tiden. Varför är jag så där? Varför gör jag så där mot mig själv och mina närmaste ich käraste?

Ännu en liten stund till får jag njuta av mitt barn bara per media. Jag fick nyss en bild på flickebarnet i söndagsklänning och frisyr. FRISYR!!! Det som milt sagt har varit en omöjlighet i alla tider.

Jag undrar om någon annan tycker att Jakten på Julia är bra. Eller om någon annan ens tittar på det. Jag tycker. Och tittar. Men förhåller mig tveksamt till programledaren.

– Hej, mamma! Hur mår du idag? sa Ingrid när hon och jag talade i telefon.
Så söt.
Jag mår bra, älskling. Men du fattas mig.
Snart är du hos mig igen.

– Hej, mamma! Hur mår du idag? sa Ingrid när hon och jag talade i telefon.
Så söt.
Jag mår bra, älskling. Men du fattas mig.
Snart är du hos mig igen.