Gav min blogg en snabb överblick och insåg att det var väl skralt med bildmaterial. Därför och bara därför letade jag fram en bild i min dator som jag garanterat inte publicerat tidigare.

 

Det blev den här bilden och den ska helt och hållet ses som ett visuellt självändamål:

 

 

Bilden är tagen fredagen den 18 december 2009 klockan halv sex på morgonen. Jag har julfestat i Vasa hela natten och har just satt mig på tåget på väg hem där jag ska vara på jobb i toppform klockan tio. Jag ångrade det aldrig även om det är absurt att åka hundratals kilometer för en julfest mitt i veckan. Mina ögon faller ihop av bara tanken på hur trött jag var när den här bilden togs.

Peppe frågade i något skede om jag är uppvuxen i ett kristet hem eller om jag hittat Gud i vuxen ålder.

 

Svaret på den frågan är enkelt; ja, jag är uppvuxen i ett kristet hem. När jag var barn gick jag i söndagsskola mellan klockan tio och elva varje söndag med mina småsystrar. När vi kom hem igen lekte vi kyrka. Jag gick i söndagsskola i åtta år och fick då en psalmbok som ett slags pris för lång och trogen tjänst. Slå det om du kan! Det tror jag inte att du kan.

 

Jag och mina systrar bad aftonbön tillsammans varje kväll. Vi bad Gud som haver högt tillsammans och sedan bad alla sin egen bön tyst. När man var klar sa man Amen. Och ingen fick börja tala om något annat före alla hade sagt sitt Amen. Ibland trodde man att någon var väldigt andlig och djup och bad länge då det aldrig kom något Amen. Den hade bara somnat.

 

Min egna bön började alltid utan undantag med orden: ”Käre gode Gud, gör så att jag inte drömmer något hemskt. Gör verkligen så att jag inte drömmer något hemskt.”

 

För fem år sedan tyckte jag den bönen var söt men lite irrelevant. I dag vet jag bättre. Nästan varje kväll (erkänner att jag i perioder tagit det för givet) ber jag om en god nattsömn för Ingrids del eftersom det per automatik gör min egen och min älsklings hanterlig.

 

Som barn var jag en engagerad församlingsmedlem. Under några tonårsår var jag för tuff för att vara det. Jag trodde förstås på Gud då också, vilket märks tydligt när man läser mina 35 dagböcker från den tiden. Där finns högklassiga (not) dikter till mitt livs första kärlek och nedskrivna böner om mod att vara mig själv när jag visste att jag verkligen inte var det.

 

När jag var sjutton återupptog jag mitt engagemang i församlingen. Ett gott val. Man kan inte säga att jag hittade Gud, men jag hittade flera av hans dimensioner, vilket jag tror att alla som fått en barnatro gör i något skede.

 

Barnatron finns kvar som en stadig grund. Annat har kommit till tron efter det och en del av det har rivits ner igen. Nu finns något slags hus som jag fortfarande bygger på. Hur det huset kommer att se ut när det blir klart har jag absolut ingen aning om, men det är spännande att leva och se.

 

Under mina snart tio år som aktivt troende kristen har min uppfattning om olika saker förändrats ganska mycket. Jag gav i en tidigare del vinkar om att jag som 18-åring var väldigt svartvit. Hur det kommer sig att jag i dag ser också gråhet och dessutom olika nyanser av den färgen är dock en helt annan historia.

 

 

P.S. Nu har jag fått in ordet dock i två på varandra följande blogginlägg. Jag är starkt av den åsikten att ordet får en alldeles för styvmoderlig behandling i dagens samhälle. D.S

Denna dag skulle jag gladeligen byta tillvaro med ganska många andra. Dagen har haft sina stunder (framför allt en som varade mellan 16.58 och 19.37), men för det mesta har det varit en riktigt riktigt riktigt dålig dag.

 

Dock älskar jag min mamma innerligt mycket.

Hon håller på att bli stor. Leker självständigt och långt borta från mig. Har egna projekt. Är fokuserad. Hittills finner jag det enbart positivt.

Att påstå att våra nätter blev bättre när vi tog bort tutu är att ljuga grovt.

Att påstå att våra nätter blev bättre när vi tog bort tutu är att ljuga grovt.

I kväll har jag upplevt den största förödmjukelse och skam och förtvivlan som mitt nuvarande jobb hittills har orsakat mig. Jag vill inte berätta mera. Jag vill bara glömma. Dessvärre måste jag bearbeta det ännu i morgon.

I kväll har jag upplevt den största förödmjukelse och skam och förtvivlan som mitt nuvarande jobb hittills har orsakat mig. Jag vill inte berätta mera. Jag vill bara glömma. Dessvärre måste jag bearbeta det ännu i morgon.

I dag ser jag ut så här i min dotters ögon:

Smickrande.

Kristna människor lägger sitt öde i någon annans (=Guds) händer.

 

Bra fördom. Jag önskar att den vore sannare än den är. För mig betyder att lägga livet i Guds händer att jag försöker leva det liv som han har tänkt att jag ska leva. Det låter kanske skumt, men jag anser att det är det bästa tänkbara livet.

 

Om jag skulle lägga hela mitt öde i Guds händer skulle det innebära bland annat att jag böjde mig för hans vilja mera än för min egen. Det skulle betyda att jag skulle älska andra människor mera än mig själv. Att jag inte skulle tala skit om andra människor. Att jag skulle dela med mig av det jag har på ett helt annat sätt än jag gör nu. Att jag inte bara i teorin utan också i praktiken skulle anse att alla människor har samma värde och samma rättigheter. Att jag skulle finnas till för andra i högre grad än jag gör nu.

 

Tyvärr tyvärr tyvärr är jag ofta ganska dålig på att lägga mitt liv i Guds händer. Jag hoppas, av ovannämnda orsaker, att många andra kristna är mycket bättre på det.

 

Men att lägga sitt öde i Guds händer betyder ju också att på något plan släppa kontrollen över det egna livet. Och det gör jag egentligen ganska gärna. Och grejen är ju den, att det gör vi alla på något plan. Jag lägger mitt öde i Guds hand. Du lägger också ditt öde i någons eller någots hand. Kanske ditt öde läggs i ödets hand?

 

För sist och slutligen kan vi i ganska liten mån kontrollera många av de saker som verkligen avgör vårt öde. Visst, vi kan studera för att få en viss utbildning som möjliggör ett visst jobb. Vi kan ofta själva välja om vi vill ha barn och åtminstone ungefär hur många. Vi kan välja var i världen vi vill bo.

 

Men, det finns så otroligt många avgörande saker som vi inte kan styra över. Om du är med om en bilolycka nästa vecka som förlamar dig för resten av ditt liv kommer det att påverka ditt öde. Och den bilolyckan ligger ju inte i dina händer, så i vems händer ligger den då? Om du får en dödlig sjukdom ligger det också utanför dina händer. Om ditt barn föds med ett handikapp kommer det att påverka ditt öde, för att inte tala om barnets öde. I vems händer ligger det? Att jag är snart 27 år gammal och aldrig har behövt övernatta på sjukhus – i vems händer ligger det? Att alla i min familj är friska – i vems händer ligger det? Att jag varje dag får tänka att mitt jobb är det bästa som finns – i vems händer ligger det?

 

Jag tror att det ligger i Guds händer. Du kanske tror att det ligger i slumpens händer. Det gemensamma är att vi alla är utelämnade till ett liv där vi inte har den yttersta kontrollen. Det åtskiljande är att jag tror att en kärleksfull Gud har den yttersta kontrollen och att du i så fall tror att ett opersonligt slumpmässigt fenomen utan intressen i dig och ditt liv har den yttersta kontrollen.