Och tänk att den här dagen kunde bli nästan lika dålig som gårdagen. Jag behöver morgondagen så enormt mycket.

När jag som sjuttonåring började vara aktivt med i församlingen igen hände en hel del saker.

 

För det första blev jag väldigt förundrad över det faktum att jag fick vara med. De människor som jag därmed började spendera tid med var nämligen människor som jag tidigare behandlat ganska illa, åtminstone överlägset. De sa aldrig någonting om det. Aldrig. De bara tog emot mig med öppna armar (klichèuttryck – men så enormt sant den här gången). Det imponerade otroligt mycket på mig. De var ju också bara sjutton år gamla och när jag tänker tillbaka på det är jag fortfarande fascinerad över att de hade den mognaden.

 

Detta första var enbart positivt.

 

Men.

 

För det andra började jag fundera ganska mycket på hur ett kristet liv kunde tänkas se ut. Vilka värderingar leder tron till och hur ska man verkställa dessa värderingar? Och det var nog på den här punkten som jag ibland förenklade saker och ting.

 

Jag insåg i den här vevan att utseende är något som vår värld överskattar och att jag borde vara en sund motvikt till ett osunt ideal. Jag slutade färga mitt hår och jag slutade sminka mig. Om jag någon gång gjorde det kände jag mig ytlig och löjlig. Att jag själv tog det här avståndet var kanske inte så farligt, men att jag dessutom såg ner på människor som höll på med smink och hår är lite mera problematiskt. Jag sa ingenting om det, men jag tyckte att de gjorde fel.

 

En annan sak som jag tog starkt avstånd från var alkohol om syftet var att bli full (och så var det ju förstås oftast bland mina jämnåriga). Samma sak igen. Att jag själv tog avstånd från att dricka mig full var ju inget problem, men att jag såg ner på människor som gjorde ett annat val är ett problem.

 

Dessa två exempel att se som bara två av många.

 

Jag var alltså en människa som plötsligt var emot en hel del saker, och ganska aktivt emot. Och min stora sorg är det faktum att min tro blev lika med att vara emot en hel del saker, inget annat. Och för en del av mina kompisar var min tro lika med Gud. Och det gör mig ledsen. Jag skulle vilja samla mina vänner från den här tiden och be om ursäkt för att jag gav en så negativ bild av Gud. Det var inte rättvist. Varken mot dem eller mot Gud. Min tro handlar om så mycket mera än att ta avstånd från vissa saker. Att ta avstånd från vissa saker kommer långt ner på listan. Det handlar mera om att leva ett rikare liv än jag trodde var möjligt, att tro att det finns en mening med mig och med mitt liv, att tro att jag har en uppgift, att tro att universums skapare vill ha något med mig att göra.

 

I jämförelse med det är en åsikt om alkohol eller smink bara löjligt.

Jag kände mig lite tuff i min t-shirt i morse tills Ingrid förtjust pekar på örnen och med bebisröst piper:

– Ņ, en liten liten fågel!

 

 

Sådant håller en ödmjuk.

September 2009. Amanda och Fredrik befinner sig på ett konfirmationskalas. Fredrik samspråkar med konfirmandens morfar. Amanda står bredvid. Efter en stund pekar morfadern på henne och säger till Fredrik:

– Ja, och det här är din dotter då ser jag.

– Det här? Nej, det är min fru.

 

Jag tycker det är enormt roligt. Fredrik är i och för sig äldre än jag. Men i och för sig bara knappa tre år äldre.

Att man fött ett barn eller får barnbidrag säger ingenting. Att denna katalog kommer adresserad är nog det yttersta beviset på att man är förälder.

This one goes out till alla som bott i Helsingfors längre än jag. Blir man någonsin van vid dessa tiggare? Så van att man liksom inte dör lite varje gång man ser dem?

This one goes out till alla som bott i Helsingfors längre än jag. Blir man någonsin van vid dessa tiggare? Så van att man liksom inte dör lite varje gång man ser dem?

Jag åker spårvagn ensam för första gången i mitt liv. Nervös är bara början.

Jag åker spårvagn ensam för första gången i mitt liv. Nervös är bara början.

Gav min blogg en snabb överblick och insåg att det var väl skralt med bildmaterial. Därför och bara därför letade jag fram en bild i min dator som jag garanterat inte publicerat tidigare.

 

Det blev den här bilden och den ska helt och hållet ses som ett visuellt självändamål:

 

 

Bilden är tagen fredagen den 18 december 2009 klockan halv sex på morgonen. Jag har julfestat i Vasa hela natten och har just satt mig på tåget på väg hem där jag ska vara på jobb i toppform klockan tio. Jag ångrade det aldrig även om det är absurt att åka hundratals kilometer för en julfest mitt i veckan. Mina ögon faller ihop av bara tanken på hur trött jag var när den här bilden togs.