Kristna människor får inte färga håret.

 

Jag både hoppas och tror att den fördomen är ordentligt ute och cyklar. Men, som så många gånger förut, finns det garanterat kristna som inte håller med mig på den här punkten. Och, som också det så många gånger förut, har jag själv i perioder varit av annan åsikt än jag är i dag.

 

Jag tror att nästan alla kan enas kring det faktum att dagens värld, åtminstone vår välbärgade västerländska version av världen, lägger väldigt stor vikt vid utseende. Att se bra ut är att vara född med silversked. Tidigare var silversked rika föräldrar som kunde ge dig utbildning och en trygg framtid. I dag är silversked bra gener som kan ge dig… Ja, vad? Eller, vad inte?

 

Jag tror också att nästan alla kan enas kring det faktum att utseende egentligen är ganska oväsentligt i längden. Det må vara det första du lägger märke till när du möter en ny människa, men det bär ju inte speciellt långt. Du kan inte dela livet med en människa för att han är snygg. Du kan inte vara bästa vän med en människa för att hon är snygg. Du kan inte anställa en människa för att han är snygg (enligt Tyra Banks inte ens fast du anställer fotomodeller).

 

Jag tror dessutom att nästan alla kan enas kring det faktum att den här utseendefixeringen som ändå finns bidrar till att många människor mår dåligt. Jag behöver inte ens nämna de negativa konsekvenser som följer av den, men redan de negativa konsekvenser jag ser hos mig själv i mitt eget liv är bedrövliga. Och jag är ändå en relativt prestigelös 26-åring med självdistans. Och jag tror att många människor på något sätt vill motarbeta denna utseendefixering och ta avstånd från den eftersom den orsakar så mycket hemskt.

 

Och ett sätt kan kanske vara att själv vara en motvikt. Att vägra lyssna på den röst som säger att alla alltid måste eftersträva största möjliga skönhet. Att själv stå emot kan vara ett sätt att strila utseendefixeringen i linsen. Det var åtminstone min tanke när jag som adertonåring inte använde hårfärg och smink. Jag ville stå utanför. Jag ville vara en motvikt. Jag ville välja annorlunda. Jag ville vara fri.

 

Tanken var god. Men jag blev inte fri. Det här betyder naturligtvis inte att andra som tänker lika och försöker leva på samma sätt skulle misslyckas. Men för mig fungerade det inte. Jag tror att jag aldrig någonsin har tänkt så mycket på utseende som jag gjorde under den här tiden. Jag var minst lika fixerad som tidigare, den enda skillnaden var att jag var fulare än tidigare. Och att jag ansåg mig vara lite bättre än de som satsade på ytligheter, de som var fixerade vid utseende.

 

Jag anser att man ska motarbeta osund utseendefixering, men jag anser också att man ska få njuta av skönhet och tycka om att göra sig fin. Var gränser går är svårt att säga. Kanske omöjligt. Det irriterar mig fruktansvärt mycket att de flesta av oss anser att just vi hittat den perfekta balansen. Att de som satsar mindre än man själv är sunkiga och ofräscha och osunda och att de som satsar mera än man själv är ytliga och slösaktiga (både vad gäller tid och pengar) och osunda. Vi är så snabba att se oss själva som normen och den normen förändras med oss.

 

Jag är fortfarande inte helt fri. Men jag är mindre fixerad än jag var för ett år sedan och mycket mindre fixerad än jag var för åtta år sedan. Jag är på rätt väg. Och på den vägen fortsätter jag vandra med färg i håret.

 

(Vad har det här med kristen tro att göra? kanske du tänker nu. Jag förstår din tanke men försvarar mig med att jag bara bemöter en fördom. Dessutom är min tro en del av mig själv och mitt liv och att dra gräns mellan mig och den är inte bara svårt utan också omöjligt.)