Det har kommit upp tidigare, men det är ett återkommande dilemma i min tillvaro. Jag står inte ut med telefonköer. I dag slog min brist på tålamod nya rekord. Efter bara 4 minuter och 38 sekunder i kö övervägde jag starkt att återuppta nagelbitande som hobby och livsstil.

”Passion leder ofta till katastrof. En kärleksrelation kan vara väldigt lugn och stilla, man behöver inte vilja äta upp varandra. Passionsförhållanden är oftast dömda att dö.” Så säger Karin Möller i en bok där Bob Hansson interljuvar folk om kärlek.

Trots inlägget nedan bjuder jag på denna bild. För att visa mig från min mänskligaste sida. Snälla någon någonstans, ge mig ett frisörbesök! Och tid att faktiskt utnyttja gåvan.

Om någon undrar varför jag inte syns i bild så ofta numera kan jag svara så här: jag har inte tid att sminka mig och jag har inte färgat håret sedan i oktober.

Den här dagen består av lite för många fragment. Dotters snoriga näsa gav dock henne och mig en ofrivillig andningspaus mellan 14.45 och 15.20 och en annan mellan 15.45 och 17.45.

Snälla småbarnsförälder, säg att du har varit med om samma sak som jag. Förödmjukelsen skulle kännas mindre om jag visste att jag inte var ensam.

Mitt barn och jag har handlat i den omtyckta närbutiken. Mitt barn ville ha en egen liten kundvagn för barn. Jag var skeptisk men gav det frimodigt en chans. Hon hanterade farkosten som en värre förskoleelev. Inga problem. Jag pöste av stolthet.

Problemet inträffade när vi skulle gå hem och barnet skulle gå från att bli vagnhanterare till att bli vagnåkare. Den förvandlingen var inte smärtfri. Hon ville fortsätta styra när hon hade fått smak på det. Nu ville hon styra sin egen barnvagn.

Resultatet var inte vackert. Jag måste bära henne i en för oss alla ytterst obekväm ställning och styra vagnen utan att hon märkte det medan hon vilade sina tassar på styret. Den som inte har varit med om det här kanske inte kan tänka sig hur det kändes eller såg ut eller fungerade. Men jag hoppas att någon vet, att någon kan dela det här med mig. Jag kände mig förödmjukad och lite dum. Och vet egentligen inte varför. Men dr Phil sa en gång ”what you feel is your reality” och jag är inte den som protesterar mot honom i första taget.

Snälla småbarnsförälder, säg att du har varit med om samma sak som jag. Förödmjukelsen skulle kännas mindre om jag visste att jag inte var ensam.

Mitt barn och jag har handlat i den omtyckta närbutiken. Mitt barn ville ha en egen liten kundvagn för barn. Jag var skeptisk men gav det frimodigt en chans. Hon hanterade farkosten som en värre förskoleelev. Inga problem. Jag pöste av stolthet.

Problemet inträffade när vi skulle gå hem och barnet skulle gå från att bli vagnhanterare till att bli vagnåkare. Den förvandlingen var inte smärtfri. Hon ville fortsätta styra när hon hade fått smak på det. Nu ville hon styra sin egen barnvagn.

Resultatet var inte vackert. Jag måste bära henne i en för oss alla ytterst obekväm ställning och styra vagnen utan att hon märkte det medan hon vilade sina tassar på styret. Den som inte har varit med om det här kanske inte kan tänka sig hur det kändes eller såg ut eller fungerade. Men jag hoppas att någon vet, att någon kan dela det här med mig. Jag kände mig förödmjukad och lite dum. Och vet egentligen inte varför. Men dr Phil sa en gång ”what you feel is your reality” och jag är inte den som protesterar mot honom i första taget.

Efter gårdagens gudstjänst idkade vi filmkväll i vårt hem. Sällskapet valde en film som också jag kunde se och urvalet var därmed rejält begränsat. Resultatet blev en film som jag nästan somnade till. Ytliga filmer som försöker ha något slags djup fungerar nästan aldrig. Hellre rejält med yta om det ändå barkar ditåt!

Dagens boktips: En sorts kärlek och Änklingen av Ray Kluun. Den första fick jag som en bonusgåva på bokrean förra året. Den andra köpte jag ytterst medvetet på årets bokrea. Den första läste jag i somras. Den andra läste jag i går och nu på morgonen. Den första var sorglig och skrämmande och vacker och hoppfull. Den andra var sorglig och skrämmande och vacker och hoppfull. Jag tycker om båda. Jag rekommenderar båda.

Efter kvällens andra chans är mina tankar hos Pernilla Wahlgrens bakgrundsdansare. Hur känns det att utöva de där rörelserna med armbågarna? Det kan ju omöjligt kännas bra, men exakt hur förnedrande är det på en skala från ett till till exempel femton? Att flera av dem säkert har en högskoleexamen i dans är sorgligt.