Jag ska bara säga en sak (okej två saker) till om hår, sedan är det över för den här gången och jag ska sluta duscha oskyldiga med meningslöst prat om sådant.

Mina två saker:

1. Jag har ingen utväxt mera. Jag känner uppriktig glädje. Jag känner att jag kan fokusera på annat än att fördöma mitt eget hår, och det känns onekligen viktigt när man nu en gång är människa.

2. Jag har aldrig varit så nöjd som när jag kom hem från frissan förra gången. I dag insåg jag varför. Den oktoberdag när jag senast besökte stället så klipptes absolut ingenting av längden på mitt hår och jag fick känna mig både fräsch och långhårig. I dag känner jag mig enbart fräsch. Om du vill göra mig glad i morgon kan du säga att jag har långt hår.

Okej. Nu har jag fått det ur mig. Nu är det faktiskt över för den här gången.

Jag hade tänkt bli lite blondare i dag hos frisören. Nu sitter jag med folie i håret och väntar på att mina bruna slingor ska bli klara. Det enda som fattas är att jag klipper pannlugg igen. Någon gång ska jag analysera varför jag gör så här vid nio av tio frisörbesök.

Jag är inte den som hänger läpp länge om det inte är absolut nödvändigt. I morgon går jag till frisören och återvänder sedan som en fräsch kvinna med självrespekt.

Jag är inte den som hänger läpp länge om det inte är absolut nödvändigt. I morgon går jag till frisören och återvänder sedan som en fräsch kvinna med självrespekt.

Ingen som vet att jag godisstrejkar får veta vad som hände i kväll.

Jag får bara tacka en av mina nyaste vänner, en underbar, strålande och energisk människa, för en trevlig tjejkväll. Och hoppas att hon kommer hem tryggt trots släktingars oro.

Läget är kritiskt när man googlar frasen ”dölja utväxt”. Jag borde leva i mössa tills jag får in ett frisörbesök i en kalender som är allt annat än tillåtande.

Minns någon Lighthouse Family och High längre? Jag gör. Och jag minns så väl hur det var att vara femton år och lite för mager och kär och odödlig men begränsad på samma gång. Och jag gläder mig åt det faktum att jag nu kan använda spotify åt något mera konstruktivt än Britney Spears och Take that.

I flera dagar har min dotter pratat om att få åka buss. I dag överraskade jag henne med en utfärd på eftermiddagen. Vi hade absolut inget mål med vår utflykt. Resan var själva målet. Och hon njöt. Varje gång bussen stannade för att plocka upp eller kasta av folk blev hon otålig och sparkade med sina små ben på sätet:
– Åka! Åka! Mera! ropade hon.
Och när busschauffören lydde (jag vill ju tro att det var så det var) var hon bara lycklig. Hon strålade.

Hon var så ljuvlig. Jag tror jag pussade henne femtio gånger under vår bussfärd. Ungefär lika många gånger viskade jag åt henne att jag älskar henne. Att se henne stråla är något av det absolut bästa jag vet.

Överlycklig bussåkare.

I dag såg jag Så som i himmelen. Jag grät fem gånger. Det är väl nog ett bottenrekord för den filmen.

I dag såg jag Så som i himmelen. Jag grät fem gånger. Det är väl nog ett bottenrekord för den filmen.