I morse när jag gick till jobbet tänkte jag att det var länge sedan Ingrid var sjuk. Hon har varit förkyld och snorig mest jämt under de senaste månaderna, men ett ordentligt sjukdomsfall har vi klarat oss utan i tre-fyra veckor nu. Tills i dag då. Nu är hon sjuk. I feber. Men likväl är hon en tapper soldat som ger sitt allt trots en förhöjd temperatur. Så söt och så fin. Och varm.

Är det inte konstigt att det finns så lite att säga när det händer så mycket?

Är det inte konstigt att det finns så lite att säga när det händer så mycket?

Kvinnan i mitt liv (bilden ovan) och jag idkade friluftsliv.

Som bäst utsätter hon mig och framför allt sin far för grov, nattlig behandling. Jag utnyttjar läget och skapar en ny blogg som är mera praktisk för min telefon.

Det är SÅ mycket nu. Tänk att det fanns en tid i mitt liv när jag kände mig viktig om jag hela tiden var på väg någonstans, om jag hela tiden var lite stressad och hela tiden mycket upptagen. Numera känner jag mig bara på minus när det blir så här. Jag känner att min planering är värdelös och att mina prioriteringar är om möjligt ännu sämre. Usch.

Det är SÅ mycket nu. Tänk att det fanns en tid i mitt liv när jag kände mig viktig om jag hela tiden var på väg någonstans, om jag hela tiden var lite stressad och hela tiden mycket upptagen. Numera känner jag mig bara på minus när det blir så här. Jag känner att min planering är värdelös och att mina prioriteringar är om möjligt ännu sämre. Usch.

Hälsningar från en värld där arbetet aldrig tar slut. Jag hinner knappt möta mina egna basbehov. Dotterns går före. Och så allt detta jobb som hopar sig så där lämpligt andra veckan i februari. Jag misströstar icke, men det är mycket nu.

Att någon annan förstår sötheten i ens eget barn är stort. I dag i kyrkan hörde jag tre olika människor (oberoende varandra) använda orden ”världens sötaste” alternativt ”sötast i världen” om mitt barn. Jag tog till mig. Speciellt med tanke på att hon var i kyrkan iklädd endast tröja och strumpbyxor. Då kan man behöva en kick för självförtroendet. Den kan hon behöva också med tanke på att hon i dag vinkade hejdå till sin älskade moster. Ingrid blev så ledsen när mostern åkte iväg med tåget. Sanni, Sanni, ropade/grät hon på ett sätt som vittnade om sorg, ilska och besvikelse. Samt förvåning.

Det är fascinerade att min kloka dotter som redan vet och kan så mycket och som kan bilda meningar med minst fem ord plötsligt kan tro att hon tappat bort sin fot när hon sitter på den. Då får man ställa upp som mor och leta fram den igen. Och livet kan gå vidare. 

Efter att i dag ha kämpat med knappar och kragar i min mans kaftan har jag en ytterst relevant fråga: hur gör ensamstående manliga präster när de ska ikläs kaftan tidigt på söndagsmorgnarna?