Nej, det blev faktiskt mer än så. Det har varit folk i vårt hus ikväll och min trötthet fick sig en rejäl törn. Haha. Vi har diskuterat på hög och låg nivå. Vi har uppmuntrat och utmanat. Lite för mätt och alldeles lagom belåten söker jag mig till sängs redan nu.

Förhoppningsvis får jag de timmar jag behöver i natt.
Aldrig vet man.

Jag avskyr att aldrig veta.

Nej, det blev faktiskt mer än så. Det har varit folk i vårt hus ikväll och min trötthet fick sig en rejäl törn. Haha. Vi har diskuterat på hög och låg nivå. Vi har uppmuntrat och utmanat. Lite för mätt och alldeles lagom belåten söker jag mig till sängs redan nu.

Förhoppningsvis får jag de timmar jag behöver i natt.
Aldrig vet man.

Jag avskyr att aldrig veta.

Också i dag blev målen nådda. Men i dag är jag djupt trött snarare än djupt tillfredsställd. Man kan ju inte få allt alla dagar. I dag har jag ändå fått den största välkommen-hem-mamma-kram som någon någonsin kan tänka sig. Kanske det får räcka med det. Och glass till kvällsmat.

Under gårdagens musikalbesök kläckte min syster bland annat följande insiktsfulla repliker:

– Jag är orolig för mammas ögon. (När lampor i olika färger blinkade vilt)
– Mamma har kanske aldrig set break-dance förut. (Efter att hon med säkerhet gjort det)

Av replikerna att döma kunde man nästan tro att min mor vore en äldre dam som man måste vara försiktig med. Men icke. Trots tre barnbarn har hon inte ens nått den aktningsfulla åldern av ett halvt sekel.

Ingrid hälsar till mormor. Det var ett fint återseende också för hennes del. Om än lite kort.

Det finns något djupt tillfredsställande i att jobba hårt, göra sitt bästa och nå målet för dagen. På samma sätt finns det något djupt tillfredsställande i middag och musikal med mamma och syster och äkta man och dotter. Tänk. Och tack.

Det finns något djupt tillfredsställande i att jobba hårt, göra sitt bästa och nå målet för dagen. På samma sätt finns det något djupt tillfredsställande i middag och musikal med mamma och syster och äkta man och dotter. Tänk. Och tack.

Det som kanske helt utan överdrift kan kallas min arbetsmässigt största prövning hittills har börjat i dag. Plötsligt känner jag mig ganska liten. Men sådant håller en ödmjuk. Och det är ju bra. Åtminstone nästan alltid.

Denna kväll har vi besökt mannens kollega och hans finfina familj. Vi fick så mycket god mat att jag inte vet när jag ska kunna äta igen. Det var härligt.

Det som kanske helt utan överdrift kan kallas min arbetsmässigt största prövning hittills har börjat i dag. Plötsligt känner jag mig ganska liten. Men sådant håller en ödmjuk. Och det är ju bra. Åtminstone nästan alltid.

Denna kväll har vi besökt mannens kollega och hans finfina familj. Vi fick så mycket god mat att jag inte vet när jag ska kunna äta igen. Det var härligt.

Stegrig och hostig och snörvlig och sällsynt halssjuk har jag firat denna söndag. Jag har inte ens registretat att det är alla hjärtans dag. Har ibland lite svårt att tro att det är så där som på film – att de som inte har en partner tycker att det här är den värsta dagen på året. Jag som har en partner märker ju inte ens att dagen kommer eller går. Å andra sidan är jag antagligen den mest oromantiska människa jag vet. Nu ska vi fira denna storslagna högtidsdag med mysbyxor, skidskytte och chipsrester från gårkvällen.

Som barn slogs jag ofta av en tanke. Tänk om jag bara drömmer allt det här. Tänk om det som jag tror är mitt liv egentligen bara är en väldigt, väldigt lång dröm. Tänk om de drömmar jag tror är drömmar egentligen bara är drömmar i en dröm. Tänk om den människa jag tror att jag är egentligen inte finns. Tänk om jag egentligen är någon helt annan.

Den tanken slår mig aldrig numera. Men om den skulle göra det skulle min reaktion vara densamma.

Jag skulle vara ledsen över att det liv jag lever inte är på riktigt. Det liv jag lever är inte alltid bra. Det är inte alltid lätt. Jag själv är sällan bra. Och sällan rätt. Men mitt liv är sant. Och jag är sann. Och det är ändå bättre än den godaste dröm.

Jag skulle vara ledsen.