Det är en long shot, men jag försöker. Finns det någon iphone-app med vilken jag kunde blogga här på papper.fi på ett smärtfritt och bejublat sätt?

Det är en long shot, men jag försöker. Finns det någon iphone-app med vilken jag kunde blogga här på papper.fi på ett smärtfritt och bejublat sätt?

En treordsmening som tyvärr används ofta i vår residens just nu: inte lappen på. Det får ödeadigra konsekvenser. Den mest harmoniska måltid kan sluta med blodbad av mat på tröja. Må detta vara en kort fas. Intensiteten i fasen kunde tyda på kortvarighet. Hon kan omöjligt stå ut länge. Ännu en gång prisar jag det faktum att jag inte är pedant.

Berättarrösten i teletubbies refererade just till La-la som han. Min världsbild rubbades lite. Hennes, förlåt hans, gula päls hade helt klart förlett mig. Hoppas jag inte rubbar någon annans världsbild med min improviserade stavning av hennes, förlåt hans, namn.

Så länge vardag innebär att jag kan komma hem till lunch och vila några timmar innan arbetet fortsätter hemma kan jag leva med den. Tillvaron känns så angenäm att jag nog ska fortsätta läsa om flickan som lekte med elden.

Så länge vardag innebär att jag kan komma hem till lunch och vila några timmar innan arbetet fortsätter hemma kan jag leva med den. Tillvaron känns så angenäm att jag nog ska fortsätta läsa om flickan som lekte med elden.

Hälsa är fortsättningsvis en bristvara i vårt hem och flera av oss stannar hemma i dag i väntan på bättre tider. För egen del börjar vardagen om några timmar. Märkligt. Jag har varit ledig så länge att jag inte minns hur det är att jobba och göra rätt för sig. Men jag lär komma in i det ganska snabbt. Vardag tenderar vara lätt att vänja sig vid.

Som bäst letar vi efter en bortsprungen Maria och en lika frånvarande Josef. Olyckan är stor. Liksom hjälplösheten. Men Fredrik ställer upp, blir father of the year, och hittar de små vännerna kring skötbordet.
– Tack, säger Ingrid och artikulerar som en körsångare på proffsnivå.
Hon tittar med beundran, respekt och kärlek på sin far.
Jag älskar min familj.

Bilfärden hem från semestern gick bra. Som vanligt var Ingrid en exemplarisk medresenär. Trots att hon satt granne med tjugotusen väskor.

Eftersom bilresan gick så bra får jag unna mig åt att klaga över småsaker. Det är en ynnest. (Ynnest är ett underskattat ord).

Småsak 1.
Vid ett tillfälle blev Ingrid på ruttet humör. Hon hade tappat lilla dockan. På golvet. Så där mellan hennes bilstol och bildörren. I en sådan där springa där ingenting ryms. Inte en modershand. Dessutom alldeles för långt bort från framsätet där jag satt och tuggade på chips.
Jag offrade allt för att göra min dotter belåten och utförde en gymnastisk övning som antagligen är fysikaliskt omöjlig. Jag sträckte mig längre än vad som är möjligt och var klistrad vid fönsterrutan. Det var go, go Gadget arm på hög nivå när jag fick tag på lilla dockans byxben och överräckte den.
Dramatik på hög nivå.
Jag borde tilldelas något pris.

Småsak 2.
Den GPS som finns i vårt bilfönster förskönar vår tillvaro rejält ungefär varannan dag. Jag tycker om när den beräknar ankomsttid och man sedan får följa med och se om man vinner tid eller tappar tid. Någon gång under hemresan tappade vi seriöst mycket tid när vi sniglade fram i femtio kilometer i timmen.
Framför oss fanns en långtradare. Framför den en långtradare till. I några kilometer kryper vi fram och den beräknade ankomsttiden bara flyger ifrån oss. Jag blir så ledsen. Och så frustrerad. Vad är på gång?
Plötsligt stannar långtradaren framför oss. Mitt i allt. Och sedan ska den köra fram något som står på vägen. En tant. En första klassens tant vid hög ålder. Hon har stannat sin bil mitt på vägen och låter den långa raden köra om. Inom synhåll från det ställe där hon står finns en pausplats. Varför, varför, varför stannar man då mitt på vägen?
Hon hade sinnesnärvaro nog att förstå att låta folket köra om. Men inte sinnesnärvaro nog att söka sig till den pausplats som syntes.
Det känns lite skrämmande att hon rör sig på våra vägar.
Men roligt också. Hela episoden. när tjugo bilar kör om henne där, kändes faktiskt lite rolig.

Bilfärden hem från semestern gick bra. Som vanligt var Ingrid en exemplarisk medresenär. Trots att hon satt granne med tjugotusen väskor.

Eftersom bilresan gick så bra får jag unna mig åt att klaga över småsaker. Det är en ynnest. (Ynnest är ett underskattat ord).

Småsak 1.
Vid ett tillfälle blev Ingrid på ruttet humör. Hon hade tappat lilla dockan. På golvet. Så där mellan hennes bilstol och bildörren. I en sådan där springa där ingenting ryms. Inte en modershand. Dessutom alldeles för långt bort från framsätet där jag satt och tuggade på chips.
Jag offrade allt för att göra min dotter belåten och utförde en gymnastisk övning som antagligen är fysikaliskt omöjlig. Jag sträckte mig längre än vad som är möjligt och var klistrad vid fönsterrutan. Det var go, go Gadget arm på hög nivå när jag fick tag på lilla dockans byxben och överräckte den.
Dramatik på hög nivå.
Jag borde tilldelas något pris.

Småsak 2.
Den GPS som finns i vårt bilfönster förskönar vår tillvaro rejält ungefär varannan dag. Jag tycker om när den beräknar ankomsttid och man sedan får följa med och se om man vinner tid eller tappar tid. Någon gång under hemresan tappade vi seriöst mycket tid när vi sniglade fram i femtio kilometer i timmen.
Framför oss fanns en långtradare. Framför den en långtradare till. I några kilometer kryper vi fram och den beräknade ankomsttiden bara flyger ifrån oss. Jag blir så ledsen. Och så frustrerad. Vad är på gång?
Plötsligt stannar långtradaren framför oss. Mitt i allt. Och sedan ska den köra fram något som står på vägen. En tant. En första klassens tant vid hög ålder. Hon har stannat sin bil mitt på vägen och låter den långa raden köra om. Inom synhåll från det ställe där hon står finns en pausplats. Varför, varför, varför stannar man då mitt på vägen?
Hon hade sinnesnärvaro nog att förstå att låta folket köra om. Men inte sinnesnärvaro nog att söka sig till den pausplats som syntes.
Det känns lite skrämmande att hon rör sig på våra vägar.
Men roligt också. Hela episoden. när tjugo bilar kör om henne där, kändes faktiskt lite rolig.

Ja. Så här såg det ut när vi hade kommit hem igen från jullovsfirandet och tömt bilen på väskor och påsar. En karavan i tamburen. På bilden fattas ett par väskor och en vagn. Vi hade med allt vi äger. Hoppas jag.