När jag för en stund sedan ägnade mina julfestande vänner en tanke önskade jag av hela mitt hjärta att de har en riktigt bra kväll trots att jag inte kan vara med dem. Och det var skönt att få känna så, för så har det inte alltid varit. Det har funnits tider i mitt liv då jag lämnat mina vänner och varit rädd för två saker; att de ska tala skit om mig och att de ska ha roligt utan mig. Det är väl så här det är att ha riktiga vänner.

Jag upplevde en av storstadslivets baksidor när jag och Ingrid skulle förflytta oss från en förort till en annan i värsta rusningstrafik. Mitt annars så harmoniska och rofyllda sinne fick sig en törn när min GPS hela tiden räknade om den beräknande ankomsttiden. I slutet av rutten hade den flyttats fram med fjorton frustrerade minuter. Usch. Att se att trafikljuset lyser grönt och inte kunna röra sig ens en centimeter är bara fel. Men det härdar.

Vi hade trevligt hos våra nya bekantskaper. Sedan fick vi bege oss vidare till julfest med lite äldre bekantskaper. Härliga tider. Men undebart är kort om det är en tisdag och man har en dotter som nog kräver läggdags vid åtta. Vi utmanade genom att stretcha med en halv timme.

Om jag inte missminner mig var det den femte julfesten för i år. Jag har inte tröttnat.

Vi har finfrämmande. Min mamma, Ingrids mormor och Fredriks svärmor är på besök. Som bäst står högläsning på programmet. Sedan ska vi fika på örfilar och småningom ska jag och Ingrid på play-date till en annan del av denna stad.

Vi har finfrämmande. Min mamma, Ingrids mormor och Fredriks svärmor är på besök. Som bäst står högläsning på programmet. Sedan ska vi fika på örfilar och småningom ska jag och Ingrid på play-date till en annan del av denna stad.

Att handla mat med Ingrid en måndagskväll är detsamma som att få många nya vänner. Hon tar kontakt med folk hela tiden. Marscherar fram till dem och tittar. Vinkar. Skrattar. Tittar. Tittar. Tittar. Hennes ögon är rundare och större än någon annans ögon. Och de arbetar helt ogenerat. Jag tycker det är fräscht. Livet med en Ingrid skulle säkert vara en rejäl prövning för en introvert stackare. Tur att hon har talträngda föräldrar som har ett nästan för stort intresse för människor.

Att handla mat med Ingrid en måndagskväll är detsamma som att få många nya vänner. Hon tar kontakt med folk hela tiden. Marscherar fram till dem och tittar. Vinkar. Skrattar. Tittar. Tittar. Tittar. Hennes ögon är rundare och större än någon annans ögon. Och de arbetar helt ogenerat. Jag tycker det är fräscht. Livet med en Ingrid skulle säkert vara en rejäl prövning för en introvert stackare. Tur att hon har talträngda föräldrar som har ett nästan för stort intresse för människor.

Kram, säger Ingrid och slår sina ljuva armar kring ett föremål. Hon hyser spontan kärlek för vår wake-up-lampa. Tur att någon gör det. Vi har väl inte använt den seriöst en enda gång den här hösten. Kan förstås delvis bero på att vi har en livslevande väckarklocka som väcker oss före någon annan klocka hinner med det.

Medan jag i dag arbetat för brödfödan har jag saknat mitt barn oerhört mycket. Hon är fantastisk. Helt fantastisk. I natt var hon vaken, men jag förlät henne när hon låg och sa: ”pussa pappa” och ”pussa mamma”. Också minnet av hur hon i går på åldringshemmen gick och tog de gamla människorna i hand och krystade fram något som lät som ”god jul” är en ny favorit. Som jag sa; helt fantastisk. Och nu är jag hennes hela kvällen.

I prästkretsar talar man ibland om ett fenomen som går under benämningen black monday. Det handlar egentligen om att man har levererat under helgen och känner sig tom och mör och på olika sätt slut som människa när måndagen kommer. I vårt hem är det lite black monday i dag. Jag och Fredrik försökte råda bot genom att handla julklappar i ett shoppingcenter. Det hjälpte inte. Att skjuta upp de flesta uppköpen och i stället åka hem och äta lunch visade sig vara en bättre lösning. Nu känns det lite ljusare och mindre svart. Inte direkt vitt. Men kanske grått. I någon av alla dess nyanser.

I kväll har vi haft besök av denna fantastiska kvinna. Jag känner henne kanske för lite för att kalla henne tvillingsjäl, men jag väljer helt kallt att göra det ändå. Sällan, om någonsin, har jag träffat någon som jag sett så mycket av mig själv i.

På den sista bilden kan man ana att kvinnan har någon med sig, någon som sitter på hennes vänstra sida. Denna någon föredrar att vara anonym på min blogg, och den rätten unnar jag honom. Men han är definitivt sevärd.