Man kan i princip säga att den börjar nu. Resan mot det som kanske, förhoppningsvis och antagligen blir årets roligaste julfest. Lite jobb, lite väntan och en lång, lång tågresa kvar. Men nu är jag på väg.

Ännu en bra natt. Vågar jag tro och hoppas? Självklart gör jag det! Att var just hoppfull är ju mitt kännetecken.

Lite kort var natten kanske. Inte riktigt elva timmar. Det är fint att få klaga över att det är en kort natt. I lördags träffade jag en krabat i ungefär samma ålder som Ingrid och den krabaten sover nio timmar i dygnet. Totalt. Inklusive middagsvilan.

Hemska saker.

Under den senaste veckan har jag läst tre böcker av Henrik Tikkanen. Att det blev tre i stället för en säger en hel del, men för att vara övertydlig kan jag säga att jag tycker om hans böcker.

I kväll har jag ännu en gång påmints om vad som är riktigt viktigt. Ibland kan det vara att läsa en bok för fyrtioåttonde gången med lika stor inlevelse. Ibland kan det vara att krama en tonårshand och torka tårar från en tonårskind. Ibland kan det vara att vara fullständigt uppriktig mot goda vänner även om det är ytterst obekvämt och lägger fram en själv i det minst smickrande ljuset. Ibland kan det vara att hålla en fot även om man inte riktigt hinner och orkar och ids. Och ibland, som till exempel just i kväll, kan det vara allt det där på en och samma gång. Vägarna är många, men målet är detsamma; att komma närmare andra människor än man trodde var möjligt, att ge lite mera än man måste och att på det sättet skapa något som håller längre än allt annat.

Så många euro betalade jag just för att avhämta ett paket på posten. Svindlande summa. Men jag tror det är värt det. Egentligen är jag ganska säker på att det är värt det.

Det är minus femton grader utomhus. Jag värnar om mina hälsa och är påbyltad till max. När jag kom hem från jobbet hann jag precis lassa av mig några lager vinterbeklädnad och dimpa ner i soffan när min man upplyser mig om att planeringsmötet inte blir hos oss utan på en annan plats och att vi måste gå genast. Jag säger bara tack för att den informationen kom just precis då och inte ett par minuter tidigare. Till och med en perfekt make kan ibland begå små synder så här en onsdag.

Det är minus femton grader utomhus. Jag värnar om mina hälsa och är påbyltad till max. När jag kom hem från jobbet hann jag precis lassa av mig några lager vinterbeklädnad och dimpa ner i soffan när min man upplyser mig om att planeringsmötet inte blir hos oss utan på en annan plats och att vi måste gå genast. Jag säger bara tack för att den informationen kom just precis då och inte ett par minuter tidigare. Till och med en perfekt make kan ibland begå små synder så här en onsdag.

I tolv och ett halvt år har jag varit kund hos Elisa (f.d. Radiolinja). Nu håller vårt förhållande på att ta slut. Jag har ringt och bett om en sista tjänst och jag har just fått ett textmeddelande som vädjar att jag ska stanna kvar. Det känns onekligen lite sorgligt även om frukten av detta arrangemang blir god. Men tolv och ett halvt år. Jag har inte en enda vän som jag känt lika länge som jag känt Elisa och dess tjänster. Det är bara familjen som följt med mig på samma sätt genom livet. Klart det är sorgligt. Till och med den mest hårdhudade måste ju erkänna att det här är en milstolpe.

På vintern tar håret skada av kyla. På sommaren tar håret skada av sol. Ibland kan jag undra hur man egentligen ska kunna segra i den här världen. Mitt hår vill gärna veta. Det mår apa.

I dag vill jag prisa det faktum att vi har två perfekta nätter bakom oss. Kanske denna destruktiva trend med varannan natt åt skogen äntligen har lämnat oss ifred. Kanske vi nu åter får leva glada nätter i vårt hem. Jag hoppas innerligt att det är så.

Jag har nämligen tänkt att den här julen ska vara närmast magiskt bra. För att de två senaste varit något tunga av fysiska orsaker såsom oöverkomlig trötthet (2008) och graviditetsillamående på hög nivå (2007). I år ska allt stämma. Krångel på nätterna passar på inget sätt in i min vision. Det finns helt enkelt inget utrymme för sådant.