Saker jag har hunnit fundera på redan i dag:

1. Vem har myntat uttrycket morgonstund har guld i mund? Har den människan haft småbarn? Och vad betyder egentligen mund?

2. Tänk om någon kommer på att göra en ny filminspelning av Bullerbyn bara för att den som redan finns (och som är en riktig hundrapoängare) är gjord för så länge sedan? Må det inte ske. Det kan på inget sätt bli bättre.

3. Hur kan min dotter vara på ett sådant strålande humör trots att hennes natt blev alldeles för kort? (I den här punken klagar jag verkligen inte. Jag undrar i tacksamhet och ödmjukhet. Att behöva vara vaken klockan sju en söndag är en sak. Att behöva vara vaken klockan sju en söndag med ett missnöjt barn är en helt annan sak.)

4. När ska jag handla de återstående julklapparna? Förslag på lämpliga tidpunkter mottages med tacksamhet.

I kväll har jag på nära håll upplevt en på många sätt fantastisk tillvaro som vi medvetet valde bort när vi flyttade hit. Jag ångrar ingenting, men visst är det vackert och mysigt med villaområden. Egnahemshus med julpynt. Vi blev storligen bortskämda då värdfamiljen bjöd på god mat, trevligt sällskap och en barnskötande tonårsdotter. Nöjd, mätt och belåten ska jag bege mig till sömnens land. Det är redan på senare sidan med tanke på hur veckan varit. Om trenden fortsätter börjar väl morgondagen redan långt före korna ska mjölkas.

Efter hela tre sovpass i dag börjar jag återigen känna mig mera som människa än som ett odefinierbart kryp. Jag lever i allra högsta grad i konsekvensens tid men jag hävdar fortfarande att det var värt det. Återseendet var gott.

Ingrid har tagit ett stort steg i dag i sin mänskliga utveckling. Hon har börjat se på annan film än tecknad. Hon tittar på Bullerbyn. Och hon älskar det. Det finns ju djur och sång. Hon dansar och förklarar att hon vill rida på hästen. Det är lite svårt att förklara varför det inte går, men jag är tydlig med att inte ge henne falska förhoppningar.

Efter att ha avklarat några timmar av denna dag kan jag konstatera att dagen efter en huvudlös natt går ganska bra men att dagen efter den går ganska dåligt.

Jag kan också konstatera att 1-åringar måste få vara utomhus ibland också om det är så kallt att man vill gråta. Fredrik och Ingrid är ute och springer av sig medan jag producerar lunch.

Vidare kan jag konstatera att jag vill baka lussekatter (helt otippat och helt oförnuftigt med tanke på dagsformen) men att det enda jag har hemma som behövs är saffran och jäst. Det där illustrerar mig ganska bra. Jag har för någon vecka sedan handlat det som behövs och som man inte alltid har hemma men glömt bort det faktum att jag inte har ens sådant som man förväntas ha. Det lär inte bli några lussekatter. Och det är tur att kalla fakta kommer emot när förnuftet inte ställer upp.

Denna morgon pendlar jag mellan tacksamhet över fem goda nätter i rad och en stilla sorg över att morgnarna denna veckan tenderar börja allt tidigare. På något sätt är ju 06.07 en lördagsmorgon onödigt tidigt. Efter uppvaknande vid den tidpunkten är Ingrids högform kortvarig som en stimulerande kaffepaus. När hon redan halv åtta kliar sig i ögonen av trötthet och suktar efter middagsvilan som inleds först efter lunch känns förmiddagen som en ganska motig uppförsbacke.

Men.

Glädjen över fem goda nätter överskuggar nog ändå. Jag kanske får min magiska jul i alla fall!

Att jag dessutom somnade före kvart över tio i går resulterade ändå i en hyggligt lång natt. Efter svirandet natten mellan torsdag och fredag var det livsnödvändigt och på bästa sätt.

Det där med att kunna resonera fick ännu en törn (eller egentligen tjugofem törnar) när vi just fredagshandlade tillsammans med resten av den här stadens medborgare. I mitt stilla sinne ställde jag mig frågan varför, varför, varför vi inte kan handla någon annan gång än på fredagskväll när vi nu en gång har flexibla arbetstider? Nåja. Nog om det. Ingrids förmåga att resonera har nu sjunkit till under nollsträcket. Stadigt på minus. Men hon charmar oss och de flesta andra. Vid mjölkdisken hade vi ett långt samtal med en äldre dam som avslutade vårt möte med att säga: ”Hyvää joulua, Ingrid-kultaseni”. Det är fint på något sätt. Betydligt finare än att kunna resonera.

I går på tåget satt jag bredvid en ung man som läste Ajaton viisaus. Själv läste jag senaste numret av Veckorevyn och försökte verkligen att inte fördöma mig själv. Det var svårt att låta bli.

I går på tåget satt jag bredvid en ung man som läste Ajaton viisaus. Själv läste jag senaste numret av Veckorevyn och försökte verkligen att inte fördöma mig själv. Det var svårt att låta bli.

Det kan nog hända att det blev årets roligaste julfest. Som vanligt. Jag är åtminstone på inget sätt besviken. Det bästa var ju, som vanligt, ingenting som direkt hade med själva festen att göra. Det bästa var ju, som vanligt, de människor som fanns där. Att få återse forna pärlor gör alltid gott.

Man kan i princip säga att den börjar nu. Resan mot det som kanske, förhoppningsvis och antagligen blir årets roligaste julfest. Lite jobb, lite väntan och en lång, lång tågresa kvar. Men nu är jag på väg.