O, ljuva jul. Allt stämmer. Jag fick min perfekta jul. Tack.

Det jag sa i morse om att strunta i rutiner och leva glada dagar med sovmorgnar var ett skämt. Jag menade på inget sätt att du ännu den här tiden skulle sitta och applådera efter bra och svängiga låtar. H: den kvinna som bidragit till dig

Det jag sa i morse om att strunta i rutiner och leva glada dagar med sovmorgnar var ett skämt. Jag menade på inget sätt att du ännu den här tiden skulle sitta och applådera efter bra och svängiga låtar. H: den kvinna som bidragit till dig

I dag upplever jag en av prästfrulivets realiteter. Jag och Ingrid är ensamma på julafton medan Fredrik sprider det största glädjebudskapet av alla. Ensamma vandrade vi hem från julkyrkan och knappt en själ syntes till. Så ska det vara. Man ska inte ströva omkring på gatorna i dag. Man ska vara med dem man älskar mest.

Lycka sådana här dagar är att ha vänner som man får sitta med i kyrkbänken. Ödsligheten och ensamheten blir genast mindre då.

Ingrid, som ibland brukar betygsättas för sitt uppförande i kyrkan, får i dag väldigt många poäng. Kanske nästan alla möjliga. Hon sjöng värdigt med i sångerna. Hon lyssnade intresserat på predikan. Hon körde en spontan liturgisk dans i mittgången till Stilla natt. En del föräldrar kanske tycker att dansen skulle dra ner poängen, men jag skulle nästan säga att den snarare drar upp. Festligt värre.

Nu tittar vi på Kalle Anka. Och det känns faktiskt som julafton.

Julafton har bara börjat och redan har det inträffat två julmirakel hemma hos oss. För det första kan vi inte hitta en enda rulle julklappspapper trots att vi köpt minst sex stycken. Det är ett negativt mirakel. För det andra kunde Ingrid i dag för typ andra gången någonsin äta exakt samma mat som vi andra. Och hon gjorde det med glädje. Det är ett positivt mirakel. Ett så väldigt, väldigt positivt mirakel som slår julklappar i tidningspapper med hästlängder.

Julstämningen anlände i går. Någon gång medan vi försökte fösa in vårt superpigga barn i sömnens land kom julstämningen. Härligt.

Kanske det var den vackra granen hos uppesittarfolket? Till och med min svärfar, som är kräsen expert på ämnet, skulle ha varit imponerad.

Eller så var det att pyssla juliga och vintriga ting med barn. Här är en snöflinga som jag och Noah 5 år gjorde tillsammans. Han var så nöjd med resultatet att han ville att jag skulle fotografera. Jag fick också en självförtroendekick och kände mig praktiskt begåvad eftersom jag kunde bidra till att konst skapades. Jag var stark nog att klippa trianglar genom papper i flera lager.

Julstämningens höjdpunkt var i alla fall inte det här. Ingrid som borde ha sovit för fyra timmar sedan föser in värdinna i sömnens land genom mysiga och ömma pajningar.

Dock kom det något gott av hennes svirande i går. Titta på klockslaget för detta inläggs tillblivelse. Och tänk på detta; hon sover ännu. Så här länge har hon kanske aldrig sovit. Jag kan inte för mitt liv komma på när det skulle ha varit, och det är faktiskt lite småmysigt med en sen morgon.

Jag överväger starkt att låta allt som heter rutiner dö under jullovet om frukten är så här god. Vad är nu dygnsrytm i jämförelse med sovmorgon?

Dagen före dagen. Vi finns på uppesittarkväll hos goda vänner. Far i huset diskar medan mor nattar barn. Själva har vi lagt vår dotter i tamburen. Hon kom just vandrande och ville ha sällskap. Få se hur det här går. Sömn i nya lokaler har alltid något experimentellt över sig. Åh, jullov! Jag bara känner hur det faller över mig.

Möt Ingrid i hennes killer-kappa. Den ska hon ha ijulkyrkan. Jag skulle, helt objektivt, gissa att hon kommer att vara läckrast på alla ställen i julhelgen.

Möt Ingrid i hennes killer-kappa. Den ska hon ha ijulkyrkan. Jag skulle, helt objektivt, gissa att hon kommer att vara läckrast på alla ställen i julhelgen.

Det finns parkeringsvakter utanför den butik där vi brukar storhandla. I dag småhandlade vi där. Nästan frivilligt. Kan med rätta anses vara idioti. Vi ser det som en upplevelse av storstadslivet när det är som… Bäst? Värst? Mest. I alla fall mest.