Bevis på att det här blir en rolig dag: i natt hade jag först svårt att somna och sedan svårt att sova. Någon gång ska jag lära mig att hantera festligheter och resor som en vuxen människa, men än så länge gör jag det med den frimodiga ivern hos ett litet barn.

Sak jag tycker just nu just i dag: man kunde ha letat fram Mammas pojkar och mödrar till dem som talar något mera tydligt och begripligt än de som nu utgör stjärnorna i programmet. Jag får anstränga mig lite för mycket för att få den vila och icke-krävande frid som jag önskar få ut av ett tv-program en torsdag.

Jag och Ingrid var på eftermiddagsvisit hos vänner. Av mindre trevliga orsaker, som hade ingenting med värdfamiljen att göra och en hel del med Ingrid att göra, var vi tvungna att avlägsna oss alltför tidigt. Jag hann inte ens föreviga det sällsynt vackra flickebarn som satt och tittade på oss med stora ögon när vi gjorde sorti. Visiten som skulle bli så trevlig. Jag hade sett fram emot att få diskutera med min vackra vän. En vän som jag kan prata föräldraskap, litteratur, teologi och journalistik med. En rätt så heltäckande vän, med andra ord.

Att en torsdag bara så där kunna åka till Ikea på lunchdejt med sin älskling är stort. Att plocka med sig lite ljus, en lasagneform och annat roligt är inte heller litet. Att ha mycket flexibilitet i arbetet är spektakulärt. Denna dag är det gott att vara jag.

Att en torsdag bara så där kunna åka till Ikea på lunchdejt med sin älskling är stort. Att plocka med sig lite ljus, en lasagneform och annat roligt är inte heller litet. Att ha mycket flexibilitet i arbetet är spektakulärt. Denna dag är det gott att vara jag.

Vilken innehållsrik kväll det blev och var.

Det blev dags för julfest nummer två. Jag och Ingrid försökte, men misslyckades, föreviga vår party-outfit.

Programmet på festen var minst sagt barnvänligt.

Ingrid fick sin första påse i ordets rättaste bemärkelse.

Hemma igen fortsatte festllgheterna. Ingrid fick stifta bekantskap med Pingu via en iphone. Inte min, dock. Den lär väl vara lite off ännu ett par dagar. Att påstå att jag inte klarar den väntan skulle vara dumt. Det är ju ändå fyra månader sedan jag beställde telefonen och den väntan har jag ju hanterat bra. Tänk det. Fyra månader. En halv graviditet.

Kvällen hemma fortsatte med ett lyckat mumiebygge och ett misslyckat. Jag vet inte vad som hänt i ditt vardagsrum i kväll. Men just mumiebygge har hänt i mitt.

Avbeställningen gjordes tydligen för sent. Det gör ingenting. Jag ser det här som meningen.

I dag lever jag på choklad och godis. Det har ramlat godsaker över mig i princip hela dagen. Och har det inte regnat så har jag själv framkallat det.

Ibland, egentligen till och med ganska ofta, kan det slå mig hur fantastiskt skönt det ändå är att vara vuxen, även om barndomen på sitt sätt var en höjdare. Tänk att jag själv får välja att så där bara en onsdag leva på godsaker. I och för sig är det ju en märkesdag. Kanske jag lägger det på det kontot.

I dag har jag all rätt att vara nostalgisk. Min förstfödda fyller nämligen ett och ett halvt år. Alla som tror att sådant inte behöver uppmärksammas och firas har helt fel. Det här är en dag av fest. Inte en dag med presenter och ballonger och annat tjafs (som om jag verkligen skulle tycka att sådant är tjafs), men en dag av stor glädje och förundran och tacksamhet! Hurra för världens allra bästa Ingrid!

Dagen till ära bjuder jag på en före-bild och ett par bilder från de allra första levnadsdagarna.

Några veckor före hon föddes var det redan så varmt att man kunde ha picknick på baksidan av huset. Det här är ett av få foton på mig som höggravid kvinna.

Ingrids första levnadsdag. Hon utstrålar vishet.

Hon sov en hel del i början. I vita vantar som BB förtjänstfullt försåg henne med. Familjerum regerar. Vi fick stanna hur länge vi ville och det kändes på alla sätt lyxigt.

Titta, hon är solbränd! Jag tycker det är magiskt att hon är brunare än jag när hon just tillbringat nio månader minst sagt inomhus och aldrig varit utomhus. Alltså, magiskt. En annan magisk sak är att det lite småmörka flickebarn som myser med mig här på bilden i dag är något av det ljusaste som världen skådat.

Mest magiskt av allt är ändå att just jag fick bli mamma till det roligaste, charmigaste och festligaste barn som finns. Det är ett sant privilegium och värt att fira alla dagar. Men denna dag lite mera än vanligt. Hurra för oss!

Facebook har sina sidor. Ibland, när jag får blommor och inbjudningar och farmdjur, blir jag bara trött. Och ibland blir jag bara glad. Som när jag får chatta med en vän som fattats mig länge. Jag vill nästan inte ens låta henne läsa ryska inför hennes tent i morgon. Jag vill bara säga åt henne ännu en gång att jag har tänkt på henne och att jag tycker om henne. Att hon är vacker på fler än ett sätt. Kanske jag skulle våga lova att allt reder upp sig trots att det är så där just nu. Men vem är jag att lova det? Jag kan bara hålla hennes hand, så gott det går på nätet. Och säga att jag innerligt hoppas att allt reder upp sig.