Dagens sista hälsning kommer från Ingrid vid middagsbordet. Den här gesten gör hon alltid när man frågar var något är och hon liksom deltar i den frågan med alla möjliga sinnen. Jag tror hon har lärt sig av mig. Som överdramatisk människa har jag en tendens att gestera vilt i allmänhet och i synnerhet i sällskap av barn. Jag måste jobba med det där. Så här kan vi ju inte ha det i längden. 

Med det sagt ska jag sluta roa mig på datorn och återgå till att roa mig med jobb. Tack vare min fantastiska man kom jag ihåg att pausa i arbetet för ett avsnitt desperate. En man som påminner om sådana saker är i sanning en bra man.

Dagens sista hälsning kommer från Ingrid vid middagsbordet. Den här gesten gör hon alltid när man frågar var något är och hon liksom deltar i den frågan med alla möjliga sinnen. Jag tror hon har lärt sig av mig. Som överdramatisk människa har jag en tendens att gestera vilt i allmänhet och i synnerhet i sällskap av barn. Jag måste jobba med det där. Så här kan vi ju inte ha det i längden. 

Med det sagt ska jag sluta roa mig på datorn och återgå till att roa mig med jobb. Tack vare min fantastiska man kom jag ihåg att pausa i arbetet för ett avsnitt desperate. En man som påminner om sådana saker är i sanning en bra man.

Bevisar med bild hur begåvat min dotter lägger pussel. Hon har tappat bort vissa bitar. Till exempel fjärilen. Jag undrar om hon gjort det med flit för att hon ändå aldrig lyckades lägga den rätt. Tror hon hade svårt att se vad som var upp och vad som var ner på det djuret. Och det har man ju stor förståelse för. Lättare djur finns ju att pussla med för en människa som inte nått den aktningsvärda åldern av 1,5 ännu.

Det tog några tappra försök innan både jag och Ingrid såg glada ut på bild när vi lekte med photo booth. Vi såg dock väldigt glada ut när kameran inte tittade.

Det tog några tappra försök innan både jag och Ingrid såg glada ut på bild när vi lekte med photo booth. Vi såg dock väldigt glada ut när kameran inte tittade.

I dag märkte jag ett av problemen med att ha lugg (utöver de där självklara katastrofliknande dilemman som blir konsekvensen av självlockigt hår i kombination med lugg – jag måste sakna självbevarelsedrift som ens tänkte tanken på att klippa en sådan här frisyr).

Nåja. Dagens problem: om man inte drunknar i pengar, tid eller supernådiga frisörer måste man ibland klippa till luggen själv. Detta är en utmaning för mig av två orsaker:

1. Jag är den klumpigaste människa som någonsin funnits. Tummen mitt i handen är en komplimang i mitt fall. Jag äger inte tummar.

2. Jag äger lika få frisörsaxar som tummar.

Summa: I morse klippte jag till min lugg under stor tidspress med en vanlig kökssax. Och märkte först efteråt att det fanns yoghurt på samma sax. Ett par minuter tidigare hade Fredrik klippt till ett youghurtpaket med samma vapen. Blä. Att resultatet inte blev speciellt bra var plötsligt ett ganska litet problem.

Jag har inte råd att vara noga och får så lov att vara glad trots att jag numera har huvudstadsregionens snedast och sämst klippta lugg.

Hon var så söt när hon som sjuk bara somnade lite var som helst och när som helst och hur som helst. Så söt. Ändå föredrar jag alla gånger en frisk flicka. Alla gånger.

Min dotter måste vara världsmästare på att pussla. I hennes viktklass då förstås. Jag är imponerad nästan till tårar.

Min dotter måste vara världsmästare på att pussla. I hennes viktklass då förstås. Jag är imponerad nästan till tårar.

Söndag. Vilodag. Gudstjänstdag. Vilket-jobb-skulle-jag-söka-i-dag-dag. För en gångs skull levererade jobbannonserna ett jobb som skulle passa mig nästan perfekt. Ett sådant jobb som jag för något år sedan lovade mig själv att söka om det någon gång mot förmodan skulle dyka upp i annonsform. I dag dök det upp. Och jag kände ingenting. Inte ens så mycket att jag brydde mig om att berätta om det för Fredrik eller Ingrid som var mitt sällskap vid intagandet av morgontidning. Jag var bara sval. Glad för någon annans skull, men sval. Jag trivs nämligen så ofantligt bra med det jobb jag har. Jag tittar inte bakåt eller åt sidorna. Inte ens framåt trots att jag borde. Ingenting skulle passa bättre just nu. Ingenting. Det är så perfekt att jag ibland inte ens kan tro att det är sant. Det går nästan aldrig en dag utan att jag bara förundras över det faktum att jag fick just precis det här jobbet. Och de gånger det går en sådan dag är det inte på grund av jobbet utan kanske på grund av sjukdom eller andra ödsligheter.