Det är sen november i Finland. Det var mörkt när jag gick till jobbet. Det var mörkt när jag gick hem. Däremellan var det ljust. Både utomhus och inne i mitt sinne. Med tanke på förutsättningarna efter den skräpnatt som föregick i dag är det helt otroligt att det var så ljust i mitt sinne. Det är nåd. Och det är bara att tacka och ta emot.

Det är sen november i Finland. Det var mörkt när jag gick till jobbet. Det var mörkt när jag gick hem. Däremellan var det ljust. Både utomhus och inne i mitt sinne. Med tanke på förutsättningarna efter den skräpnatt som föregick i dag är det helt otroligt att det var så ljust i mitt sinne. Det är nåd. Och det är bara att tacka och ta emot.

Notera klockslaget. Ack, detta klockslag.

Vi upplever gamla minnen och underhåller ett vaket barn mitt i natten. Det är länge sedan sist nu och man börjar helt klart bli rostig. När hon vaknade för två timmar sedan och inte direkt somnade om på egen hand blev vi genast ställda; vad gör vi nu?

Svaret är att vi inte vet. Vi har tydligen inte en aning eftersom hon fortsättningsvis är vaken. Men jag vet åtminstone en sak som vi inte bör göra. Vi bör inte under några som helst omständigheter ta henne till vår säng eftersom det är en plats från vilken hon kan ta sig. Också mitt i natten. Det insåg vi när hon elegant ålade ner ur sängen och spatserade till köket för att inta ett nattmål. Hon krävde att få sitta i matstolen och tugga knäcke. Vi gick emot all pedagogisk sundhet och allt bondförnuft och lät henne göra det. Mest av respekt för grannarna. Vi har ju ändå sådana nära inpå.

Efter den episoden gjorde vi ett nytt försök med att låta henne vila i vår bädd. Lika misslyckat. Hon vandrade muntert till vardagsrummet och kom tillbaka med två böcker och önskade högläsning. Här gick en gräns. Vi läser inte högt kvart över tre på natten. Det bara händer inte.

När hon för andra gången gick till köket och med hög röst förklarade att hon ville inta sin matstol tog jag henne under armen och la henne i hennes egen säng med motiveringen att det är den enda plats i lägenheten hon inte kan ta sig från. Märklig motivering. Att det är den plats där chansen är störst att hon insomnar är ju en bättre motivering och borde ha varit den vi använde oss av. Men förnuftet hänger inte med den här tiden.

Vårt förnuft, alltså. Ingrid är i högform trots två timmar intensivt vakenpass mitt i natten. Hon ligger och skryter med åtminstone halva sitt ordförråd för Fredrik som sitter vid hennes sida. Att han håller sig för skratt är helt osannolikt. Men han klarar det.

Oj, vad skönt att man börjar bli rostig. Det fanns ju en tid, som tyvärr var fem månader lång, när varenda eviga natt var så här.

Den enda av våra principer som vi inte strilat i linsen denna natt är den om att inte tända lampan mitt i natten. Det klamrar jag mig fast vid.

Nu ska jag avlösa min man. Vi kör tio minuter var. Så där som vi brukade när vi var mindre rostiga. Må det ge resultat. Må detta bli mina sista tio i natt.

Två bästa vänner kom på besök i söndagskvällen. Vi åt vegetarisk pizza som smakade så där, umgicks intensivt och ömt samt tittade på tv. En av dem hade brutit en överenskommelse mellan henne och mig och hade därför med sig en högt uppskattad försoningsgåva; fem påsar godis från ett främmande land. Hur skulle man kunna vara långsint och dömande när gåvan är av sådan art? Jag bara förlät. Men är lite avundsjuk på hennes snedsteg. Jag vill också ha en killer-vinterjacka i prassligt tyg.

Två bästa vänner kom på besök i söndagskvällen. Vi åt vegetarisk pizza som smakade så där, umgicks intensivt och ömt samt tittade på tv. En av dem hade brutit en överenskommelse mellan henne och mig och hade därför med sig en högt uppskattad försoningsgåva; fem påsar godis från ett främmande land. Hur skulle man kunna vara långsint och dömande när gåvan är av sådan art? Jag bara förlät. Men är lite avundsjuk på hennes snedsteg. Jag vill också ha en killer-vinterjacka i prassligt tyg.

Så här är det på vår gudstjänst.

Så här är det före och efter. Det är mycket jobb. Men det är värt det alla gånger.

Lite för sent insåg jag att jag har sett ut så här i dag på gudstjänst. Att leda en gudstjänst i november med tre jordgubbar i håret behöver ju inte öka trovärdigheten. Tack och lov behöver den inte minska på trovärdigheten heller per automatik. Och gudstjänstbesökare tenderar vara en nådig grupp människor.

Herren var god mot oss i dag. Också i dag.

Jag upptäcker nya dimensioner av skype varje dag. Först i dag hängde jag med syster M och hennes avkommor en och en halv timme och nu har jag diskuterat kyrka, idol och spel med syster E i två och en halv timme. Jag behöver aldrig mera vara ensam.

Om femtiofem minuter ska jag vara på gudstjänst. Den tanken svindlar en aning eftersom jag på inget sätt är redo ännu. Min förstfödda är inte heller på något sätt redo. Det avgör programmet från och med nu.

Också denna söndag skulle det gå an att vara arbetslös filosofiemagister med journalistik som långt biämne. Det finns ju jobb! Inget som går upp emot det jobb jag redan har, men det finns i alla fall jobb och det är på något sätt trösterikt att märka att det är så. Fler än en gång under min utbildning fick jag veta att det alltid kommer att råda brist på sådana.

Om du inte bryr dig ett smack om svenska Idol kan du helt kallt hoppa över det här. Jag har nämligen några reflektioner efter att nu äntligen ha sett gårdagens avsnitt.

1. Gästmedlemmar i juryn tillför ytterst lite. Jag vill bara gömma mig i soffkuddarna när de uttalar sig.

2. Att deltagarna blir tvungna att dedikera försnack och låt till sina fans (som känt till deras existens ett par månader) är lika besvärande varje år. Låt dem slippa! Att inte utsättas för sådant borde vara en mänsklig grundrättighet.

3. Om Erik hade åkt ut hade jag blivit lite arg. Jag kan för första gången se en klar fördel med det nya systemet där de två med minst röster duellerar på slutet; det minimerar risken att en stjärna åker ut bara för att folket tror att han (ja, det är ju ofta en han i just det här fallet) sitter säkert.

4. Jag är svag för Tove. Förnuftsmässigt vet jag att hennes sångröst inte är den vassaste taggen på igelkotten men hon golvar mig varje gång hon uppträder.