Arvid hade världens bästa fotbollslag. Kuffen P2011. De var ganska bra på att spela fotboll och brutalt bra på att vara människor. Och det är faktiskt alltid det viktigaste.

I höstas hände totalt odramatiska och helt naturliga saker och laget förändrades. Arvid själv är delvis kvar i sitt gamla lag men mest med i sitt nya lag. Många spelare bytte lag helt och några andra är helt och håller kvar i det som var.

För en känslig själ som min fanns det onekligen mycket att sörja när världens bästa fotbollslag förändrades.

Idag har vi varit på match. Några av Arvids gamla lagkompisar hade match med sitt nya lag och både kalender och väder talade för att vi såg en juniormatch som vårt eget barn inte spelade. När vi kom till matchen träffade Arvid genast flera andra gamla lagkompisar som var och såg samma match.

Jag och Hilde sökte oss till läktaren och där satt två pojkar och vinkade jätteglatt till oss. Det tog en stund innan jag kände igen dem som två av Arvids nya lagkompisar eftersom jag aldrig har sett dem i något annat än fotbollskläder. De satt och pratade en stund med mig och Hilde – jag älskar artiga barn som ser en i ögonen och säger mer än de måste – och sedan gick de till ”Arvid och de där”.

Rätt lag vann matchen. Arvid satt lyckligt och såg den mitt i ett härligt gäng både gamla och nya lagkompisar och lyste om möjligt ännu mer än majsolen.

För en känslig själ som min fanns det onekligen mycket att glädjas över.

Idag fyller två av de här ljuvliga sexton år. För fem år sedan visste inte att de fanns, idag är det omöjligt att föreställa sig en vardag utan dem. Ingen i vår familj skärper sig längre för att de är här. De hör till.

På bilden finns Ingrid och hennes tre bästa vänner. Fotade på sin konfirmationsdag av min syster Matilda. Jag är så otroligt glad och tacksam för att hon har dem. Det finns så mycket jag och familjen inte längre kan vara för henne och då är det tryggt att veta att just de här tre är en del av allt det. ❤️

När vi skulle städa idag hade vi ”lite” ren tvätt att ta itu med först.

Det tog över en timme och sedan var jag ganska trött.

Tur att Fredrik fanns där och hade arbetsmoral.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen.., Vi betalade 349 euro för den här fåtöljen med egenskaper som att det går att fälla ner ryggstödet och fälla upp fotstödet. Lite dyrt med tanke på att den 48 dagar av 50 tjänar som förvaringsplats för ren icke-sorterad tvätt.

I drygt två dygn var det hon och jag. Alla andra blev hemma, vi två åkte iväg och nätverkade och delade liv.

Vi hade det bra. För det mesta. Tyckte det var både lite tråkigt och lite skönt att det var bara vi. Mot slutet blev vi kanske lite trötta på varandra och eftermiddagens hemresa var inte bara glad gemenskap.

Något slags bottennapp nådde vi när hon från tåget ringde till Fredrik och jag hörde henne väsande viska:

– Mamma är helt galen!

Att jag inte har en aning om varför hon i just den stunden var sur på mig säger något om hur segt det var på slutet.

Ändå tror jag att det gör otroligt gott att i en stor familj dela på sig ibland och få fokusera på lite färre. Hilde och har haft många jättefina stunder och samtal under helgen och jag tycker så otroligt mycket om att få hänga med henne. Tänk att just jag får höra ihop med just henne.

Jag har som sagt varit i första hand vän på sistone. Men den här helgen är jag i första hand mamma och i synnerhet mamma till ett barn med synnedsättning.

Inget har hänt. Vi lever tvärtom goda glada närverksdagar. Men ändå har jag gråtit typ fyra gånger idag. För att det trots allt det fina är som det är. Och för att jag skulle göra nästan vad som helst för att hon skulle få se som vi andra ser.

Vår pre-gråt selfie som vi skickade till Fredrik igår från tåget.

”Snabbspola till nutid: vår ”konsument”-ekonomi är nu uppbyggd på att människor spenderar pengar de inte har på saker de inte behöver.”

Nog är det ju lätt att älska en bok som innehåller de orden. Låååångsamt läser jag den. Dels för att jag vill att orden ska hinna landa, i bästa fall slå rot, och dels för att jag inte vill att boken ska ta slut.

Det är lätt att älska och det är lika lätt att inse vilken otroligt lång väg jag har kvar.

Jag är egentligen inte speciellt bekväm med att gå omkring på gator och torg i studentmössa. Jag är liksom inte den typen.

Men nu råkar det vara så att jag tycker att jag är ganska het i just studentmössa. (Om du är av avvikande åsikt kan du hålla det för dig själv.) Och eftersom det sällan är rimligt att vandra omkring i studentmössa får man ju passa på den där ena gången på året när det är det. Tänk dig själv att ha ett så sällan tillgängligt het-plagg!

Så jag bar min studentmössa idag. Var lite frestad att ha en stor skylt runt halsen med texten ”Jag är egentligen inte en sådan som bär studentmössa – råkar bara vara en sådan som tycker jag är het i studentmössa” men jag tvivlar på att jag skulle ha känt mig mera bekväm då.

Arvid och några kompisar ville gå påskhäxa i år. Jag var lite tveksam. Sådär som de flesta av oss är när elvaåringar vill det.

Men de var benhårda. Orimligt motiverade.

De hade ju inga kort. Så på femton minuter fixade de kort. Typ femtio stycken. Av varierande kvalitet på skalan dåliga kort till riktigt dåliga kort.

Fredrik gick igenom dem och censurerade rätt många. Någon slags kvalitet måste man ändå få kräva. Tycker vi. Här kommer några av de kort som inte höll måttet. Eller verkligen inte höll måttet.

Med de andra korten åkte de iväg. Jag sa tydligt att de måste vara otroligt glada och trevliga i sin attityd.

– Ni har varken utklädningskläder eller ordentliga kort. Charm är det enda ni kan bidra med.

Och flera timmar senare kom de hem. Med vansinniga mängder godis. Det är på något sätt fint. Att människor har överseende med elvaåringar med riktigt dåliga kort. Och charm.

Perioder har ju en tendens att komma och gå. Ibland kommer perioder när syskon är rätt samspelta och ibland går de perioderna och ersätts av orimligt mycket bråk. Ni vet, perioder med lördagar när klockan inte ens är tio och man redan har rett ut åtta konflikter.

Våra minstingar har krockat väldigt mycket på sistone, men jag undrar om den perioden äntligen håller på att gå över. För idag vid frukostbordet satt Arvid och hans goda vän (eller storebror, om vi frågar dem själva) och pratade och jag hörde Arvid säga:

– Hilde är ju lika bra med vänster fot som med höger fot i fotboll.

Han sa det med så mycket stolthet att mitt mammahjärta drabbades av värmeslag.

Jaha? kanske du tänker. Så vadå om hon är tvåfotad?

Men grejen är den… I Arvids värld är ju fotboll det största och bästa och viktigaste en människa kan kunna. Att han vill lyfta fram hennes förmåga med vänster fot säger massor. Det säger faktiskt typ allt.

Att en mer verklighetsförankrad version av komplimangen skulle vara att Hilde är lika dålig med vänster fot som med höger fot säger om möjligt ännu mer.

Jag har hopp om en ny och roligare period runt knuten.

En av mina bästisar har fyllt fyrtio. Hon ser ut som nitton, på ett positivt sätt, men hon är fyrtio.

Jag firade henne med en kolumn i Kyrkpressen. Texten finns här. Det och ännu mer och allt annat är hon värd.

Älskade Emmi, jag är så tacksam och så glad över det vi är och har.