Så kom en kväll när hon grät. Det är fint att det finns hjälpmedel för den som inte ser speciellt mycket, men hon vill ju inte ha hjälpmedel. Hon vill bara ha det på samma sätt som alla andra, får hon fram mellan tårarna. Hon vill ju egentligen bara vara som alla andra.

Och den sorgen måste hon få ha.

Samtidigt som det är sant att alla människor kämpar med något och att många människor kämpar med svårare än hon, så måste hon få vara ledsen över ännu en påminnelse om att hennes kamp också är riktig.

Och efter att ha låtit henne gråta en stund, efter att ha torkat tårar och försökt och till och med lyckats lite grann rikta uppmärksamheten mot något annat så… Så ligger jag här och känner mig ledsen över att hon inte får ha det lättare.

Den sorgen måste jag få ha.

Men den är inte hennes att bära. Så den får finnas en stund nu när hennes egen dämpats och svalnat för stunden.

Och jag vet det att imorgon är det lättare igen. Och jag vet det att imorgon fortsätter kampen.

Också den här söndagen bjuder Hilde på mer sanning än jag spontant efterlyste.

– Mamma, du ger mig gråa hår! utbrast hon i en konfliktsituation.

Att vara hennes mamma är inte precis att bli behandlad med silkesvantar. På sätt och vis. Men på sätt och vis är det just precis det det är; en ren silkesvantsbehandling är det att få vara hennes mamma.

Hilde hade en klasskompis på besök igår. Jag gjorde tydligen ett gott intryck.

– Hon sa ”Oj, vad din mamma är trevlig!”, berättade Hilde idag.

– Nämen, det var ju fint sagt, sa jag.

– Jo, men då sa jag att du är så bara när vi har gäster, svarade Hilde.

Autsch.

Att ha barn = att hållas på mattan. Ibland under mattan.

Bild ur Hildes nya skoldagbok.

När jag blir stor vill jag bli lite mer som hon.

Jag tror inte att hon kan allt hon vill. Ser man så dåligt som hon gör så kan man absolut inte det. Men å andra sidan tror jag inte att någon annan heller kan allt hen vill. Vi är alla begränsade, det finns hinder som vi inte tar oss över. Det är att vara människa.

Men att vara människa är också att ibland göra och klara lite mer än vi instinktivt skulle göra. Att ta oss över ett hinder mer än beräknat. Ikväll deltog Hilde i sitt livs första friidrottstävling. Bollkastning för F7. Hon kom sist. Brutalt sist.

Hon var så otroligt stolt.

För henne var inte den största utmaningen att kasta bollen långt, även om det också visade sig vara väldigt svårt. För henne var den största utmaningen att våga vara med i en helt ny sak på en helt ny plats. Hon var så rädd för att stå på fel ställe, för att inte märka när det var hennes tur och för att inte hitta bollen när hon skulle kasta. Allt det klarade hon. Inte galant, men hon klarade. Och varje gång vi klarar av våra största utmaningar växer vi en decimeter. Minst.

Jag är så otroligt stolt.

Och så kom dagen när hon började skolan. Hon har varit så pirrig, det har känts så stort.

– Tänk om jag är världens sämsta elev någonsin, sa hon för några dagar sedan.

Och jag myste lite på insidan. På samma sätt som jag myst lite i hemlighet när hon uttryckt oro över att hon inte kan läsa alla ord ännu eller räkna till åttahundra. Oro över de där sakerna som alla andra också är oroliga över.

För när man har ett barn med specialbehov känns det rentav lyxigt de gånger barnet kommer undan med den vanliga oron. Den som alla andra också har. Jag är tacksam för att hon hann komma dit, vi har gått dit via många synrelaterade orosmoln också.

Första dagen gick bra. Förstås. Det var pirrigt och stort. Men det var mest roligt och fint och stolt.

Våren (den här också) var en tid av många sista gånger. Min själ är inte gjord för sista gånger.

Nu är hösten istället en tid av många första gånger. Min själ är klart mera gjord för det, men jag vet att jag samtidigt kommer att vara trött. För det var jag också förra gången jag hade en sådan här höst. Och gången före det.

Men så länge jag ser till att vila när jag kan och får så kommer det att gå bra. Och mitt i tröttheten så är det här så otroligt roligt. Idag fick jag ha veckans allra bästa första gång när jag fick träffa mina första egna studerande i min nya skola. Tänk att jag ska få lära känna och börja tycka om ännu fler nya människor! Tänk att jag får ha det här jobbet som jag på riktigt tycker så mycket om.

Inte är det synd om mig. Inte alls.

Idag är det nitton år sedan jag hade på mig mitt livs dyraste plagg. Nitton år sedan jag fick uppleva mitt livs dittills bästa dag. Nitton år sedan jag sa mitt livs mest avgörande ja till den bästa man jag visste.

Till den bästa man jag vet.

Mycket har hänt sedan dess och mycket har hänt med mig, men han är och förblir mitt mest självklara val. Det har inte varit svårt att vara gift med den mannen. Till honom längtar jag ofta, från honom längtar jag aldrig.

Det här året har det stormat mer än vanligt i vår närhet och jag är så ofantligt tacksam och glad över att det vi har och är har stått så stadigt mitt i allt det. Så länge jag får hålla honom i handen tror jag att jag klarar nästan allt. Att han också söker min när det stormar – det är typ allt. Att få vara älskad och behövd av den man älskar och behöver…

Jag vet att vara tacksam.

Vi skriver sista juli och vem känner inte av vemodet? Ännu en sommarmånad går mot sitt slut och det finns ju inte många sådana.

Vi skriver också min sista dag som anställd vid Vasa övningsskolas gymnasium. Ett år fick vi tillsammans, skolan jag drömde om att få jobba i och jag. Och jo, det var verkligen drömskolan. Jag är så väldigt tacksam för att jag fick det här året. Jag trivdes så ofantligt bra med allt och alla. Jag kommer att sakna mycket och jag kommer framför allt att sakna många. Den årskurs som började i den här skolan samtidigt som jag själv kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta.

Och ändå har jag frid med att gå vidare. Jag var ju helt säker på att jag hade världens bästa jobb på Lärkan i Helsingfors, och det hade jag. Det visade sig förra året att det tydligen fanns ett till världens bästa jobb. Och så här kvällen innan jag teoretiskt kliver in på mitt nya jobb vågar jag nästan hoppas på att det ska finnas ytterligare ett.

Jag orkade egentligen inte. Ville bara vara hemma. Vi vaknade i onsdags och hade inte packat. Alls. Skulle starta om en halvtimme. Hela familjen. Och hela hunden. Stämningen var dålig. Jag vet inte hur stämningen är hemma hos dig när tusen saker ska hända på en halvtimme och alla har blivit väckta för första gången på länge. Hos oss är stämningen dålig.

Men så kom vi fram. Och vi hann knappt stiga ur bilen innan jag insåg att vi ju kommit hem. Jag hade glömt att också den här platsen är ett hem.

Eller egentligen är det inte en plats. Det är ett sommarläger, men mest av allt är det en gemenskap. I tre dagar har vi fått dela liv med drygt 400 andra. Vi har stått i kö. Vi har sovit på madrass. Mest av allt har vi mötts. Vi har pratat och lyssnat och delat och gråtit. Vi har drömt och skrattat och bett och hoppats. Vi har pratat om livet och om den Gud som vi vill se mer av. Vi har varit tillsammans. Vi har varit flock.

Att få höra till och vara del av… Nog är det bland det största på jorden.