För på dagen sex år sedan var jag på bokmässa i Helsingfors. Där blev jag intervjuad i egenskap av författare, tillsammans med en av mina absoluta favoritförfattare, Tomas Sjödin. Hans böcker och texter har varit och är och kommer att vara så väldigt viktiga för mig. Det var en fin stund.

(Bilden är inte speciellt bra. Men den är tagen med stolthet och kärlek av min mamma och ni ser att det har hänt.)

För på dagen noll dagar sedan (alltså idag) var jag också på bokmässa i Helsingfors. Den här gången som lärare då två av mina studerande intervjuade författaren Simon Ventus. Jag var lite nervös och jag var mycket stolt. Mina studerande vågade vara närvarande i stunden, de vågade improvisera. Jag satt där och hörde dem ställa frågor som vi inte alls hade talat om på förhand och jag bara älskade det. Tänk att de kan och vågar och vill så mycket. Det var en fin stund.

Vart jag vill komma? Jag vet inte. Men kanske jag vill komma ungefär hit: det finns otroligt mycket elände och mörker i världen just nu, men det finns också ljus och hopp och glädje. Vi måste fortsätta se det, hitta ljusglimtarna. I en ovanligt klok man som ger världen sina texter. I två ovanligt modiga studerande som ger världen sitt mod.

Jag vet att det är ett marknadsföringstrick utan dess like. Att jag borde veta bättre och stå emot. Men den är ju så sanslöst fin, den nyaste muminmuggen som såldes i måndags åt de lyckligt lottade som fick tag på den. Jag fick inte en. Inte på nätet och inte i butik. Jag blev utan.

Men redan senare samma dag köpte jag den på tori.fi. Betalade ett brutalt överpris. Brutalt.

– Det priset tar jag nog med mig i graven, sa jag till Fredrik och ville inte avslöja hur brutalt det brutala överpriset var.

Men han ville veta vad den kostade.

– Jag gissar att du har betalat 300 euro för den, sa han.

Och sällan har jag känt mig så älskad.

Tänk att han lät mig få känna att mitt brutala överpris var ett fynd. Det är också en berättelse om kärlek. Han borde klonas, min man. Alla borde få ha en man som han. Tänk att det var just jag som fick honom.

Han dömde mig inte ens när jag sedan avslöjade att jag köpt två.

Vår älskade sparv. Elva år idag. Och lika harmonisk nu som för elva år sedan. Varje dag konstaterar vi att han är helt underbar och ännu oftare konstaterar vi att han är så väldigt lycklig just nu.

Han har liksom precis allt han behöver och vill ha. Kompisarna och fotbollen och familjen och hunden. I den ordningen just nu, kanske. Förutom att hunden nog kommer före familjen.

Han har allt. Förutom telefonen. Om du har försökt gratulera honom per telefon idag var det i onödan. Hans telefon är borta. Igen. Har varit i många veckor nu. Och samtidigt som det nog är lite irriterande så kan jag tycka att det är rätt härligt att han behöver den så lite att han knappt orkat leta.

Att få vara hans mamma är otroligt roligt. Han är i sanning den charmigaste, skönaste och känslosmartaste jag kan tänka mig. Hurra för Arvid!

Bilderna är från fotbollssommaren som gick och tagna av fotbollspappan Kenneth Hed.

För elva år sedan togs den här bilden. Det finns onekligen skillnader mellan då och nu.

1. Min telefon var mindre och väldigt rosa.

2. Mitt hår var färgat och väldigt ljust.

3. Min mage var större och väldigt nära en helt avgörande dag.

På bilden hade jag min enklaste graviditet bakom mig. Det trodde jag mig veta. Lättare än så där kan det bara inte vara. Framför mig hade jag mitt livs enklaste bebistid. Det visste jag inte, det vågade jag inte heller hoppas på. Jag var inställd på kamp och trötthet och skrik och sjukdom. Jag fick en dröm.

Och riktigt snart fyller min dröm elva år.

Att vara lärare är tusen olika saker. Den här veckan har det varit bland annat de här:

– utbildningsdag i Helsingfors med några studerande inför bokmässan senare i oktober

– ytterligare en ny kombigrupp, ytterligare en ny kombigrupp som jag tyckte om direkt

– alldeles för sena kvällar med planering av nya kurser för perioden

– ett av de finaste wilma-meddelanden jag någonsin fått som lärare

– att i publikvimlet på teater ikväll få återse och krama om några av mina gamla studerande från förra året

– att få en helt ny grupp abiturienter så här i deras sista eller näst sista gymnasiekurs och ändå få känna att de är mina (vilket säger typ allt om dem och bara bra saker)

Idag på världslärardagen firar jag med glädje världens bästa jobb. Jag skulle välja det igen när som helst. Jag är så oerhört trygg när jag är i ett klassrum, samtidigt som jag aldrig lutar mig tillbaka där. Det är en märklig blandning, jag vet. Men jag tror att en del av magin ligger just där. Att få vara både totalt trygg och totalt på hugget hela tiden.

Är det inte allt man vill?

Så kom dagen när han skrev dåligt i ett musikprov. Inte dåligt som i icke-perfekt utan dåligt som i icke-godkänt. Han var sjuk den dag då de fick det papper som de skulle öva på inför provet och det förklarar väl det mesta.

– Men märkte du inte när du skrev att du inte kunde något? frågade jag lite roat. För han var själv mest bara road.

– Nej, det är ju just det, utbrast han. Jag svarade på alla frågor och tyckte att det kändes bra. Jag trodde att jag skulle få typ en nia.

Och vet ni vad? Det här älskar jag. Jag älskar att han tror att han skriver en nia när han går mot underkänt. Jag tänker att världen är full av människor som tror att de ska skriva underkänt också när de skriver nior. Hans problem är onekligen roligare. Jag tror fler av oss borde tänka och känna mer som Arvid.

Jag tror att jag borde tänka och känna mer som Arvid.

Det är en helt vanlig fredag och ändå inte. En spänning i luften. En glad. I det klassrum där jag och några andra föräldrar sitter längst bak. Det är Hem-och-skola-dag och vi föräldrar får besöka lektioner. Jag besöker en lektion i matematik.

Och jag vet inte om det är tröttheten eller förkylningen eller åldern eller bara stämningen i klassen eller bara jag, men jag blir alldeles tagen av det som händer i klassen.

Jag blir alldeles tagen av att se Hilde sitta längst fram och lyssna fokuserat, men också ibland viska och fnissa lite med pojken hon sitter bredvid.

Jag blir alldeles tagen av att se Hildes vän, som en gång i tiden var så försiktig, frimodigt räcka upp handen och svara på frågor med hög röst.

Jag blir alldeles tagen av att se hur lugnt och fint de jobbar tillsammans i klassen, trots att de ju är ganska nya för varandra.

Men mest tagen av allt blir jag av läraren.

Jag är ju själv lärare, men jag är inte klasslärare. Och klasslärare har nog en helt speciell plats i mitt hjärta. Fattar ni vilka hjältar de är? Eller – om du råkar vara klasslärare själv – vilka hjältar ni är?

Läraren i just det här klassrummet är betydligt yngre än vi föräldrar på plats och ändå är hon så otroligt självklar. Hon är lugn och hon är trygghet, samtidigt som hon är entusiasm. Jag vill själv börja räkna efter att hon presenterat dagens uppgifter och tro mig – jag vill aldrig börja räkna.

Hon ser alla barn omkring sig, verkar redan ha en klar bild av vad de behöver för att må bra och jobba bra på lektionen.

Hon har inrett klassrummet så genomtänkt och mysigt. Varje bild på väggen bidrar och hjälper. Allt är så klart och tydligt att jag baxnar.

Hon är medmänsklighet och värme och glädje och jag blir bara så innerligt glad över att just hon är Hildes allra första lärare.

Det är på många sätt helt orimligt att jobba som lärare idag, vi får höra de berättelserna ofta. Och de är sanna, villkoren är långt ifrån rimliga och hållbara. Men sant är också det att det finns en massa klassrum med lärare som trotsar omöjligheterna och ger sina elever mer än vad som egentligen är möjligt. Om du har glädjen att få ha ett barn med en sådan lärare – säg det. Tacka. Berätta att du ser.

Hoppas ni får veta att ni är hjältar. Superhjältar. Jag hör er osynliga mantel fladdra.

Dagens selfie. Tagen 07:16 på morgonen. Det var nästan mörkt fortfarande då, en del av bristerna i bilden beror på det. Resten beror på mig själv.

Hon och jag hade tänkt promenera redan igår på kvällen. Men först kring halv elva på kvällen var jag klar med de studentprov som skulle läsas igår och då var det ju onekligen lite väl sent. Så då bestämde vi att vi tar en morgonpromenad istället. Start 06:00. För annars skulle vi inte hinna ses igen förrän i mitten av nästa vecka. Och det gick inte. Det bara gick inte.

Hur vackert är inte det, förresten? Att det finns en människa som jag måste träffa typ en gång i veckan? Också om jag måste morgonpromenera 06:00?

Min väckarklocka skulle ringa 5:50. 5:48 vaknade jag av mig själv (vilket är det bästa jag vet) och så gick vi en dryg timme.

Jag är ju trött. Jag behövde verkligen sova och jag kunde ha sovit till halv åtta. Men jag behövde tid med henne ännu mer. Att redan före 07:16 på morgonen hinna avverka ämnen som kadaver, cancer, självmord, individualism, rädsla för ensamhet/längtan till gememskap, att ha barn som luktar svett… Ja, ni hör ju själva. Det gör otroligt gott. Ibland gör det faktiskt godare än nattsömn.

Tänk att jag fick henne. En ny bästa vän. Så här på gamla dagar.

Om du är lite som jag så tror du att vi fortfarande är riktigt i början av läsåret. Att skolan just börjat igen, att vi knappt kommit igång på allvar. Men vet du vad? Imorgon börjar nästa period i min skola och det betyder att en hel femtedel av läsåret redan har gått. Och jag förstår inte hur det är möjligt, men kalendern är rätt tydlig.

Jag har alltså jobbat min första period på mitt nya jobb, i min nya skola. Och jag trivs. Jag trivs till och med jättebra. Så bra att det här egentligen inte är ett men men nog ändå ett men;

jag är trött. Jättetrött.

Jag minns att jag var jättetrött också förra hösten. Så jag är inte orolig. Det är intensivt med nytt jobb och nya människor och nya system och nya rutiner och nya kurser och nya… Allt.

Imorgon blir det ny period och nya nya. Jag startar två nya kurser som jag aldrig haft tidigare. Jag ska få träffa två nya grupper med sammanlagt drygt fyrtio nya människor. Jag kommer att vara nervös, för det är jag alltid. Och efteråt kommer jag att vara trött, för det är jag också alltid.

Och jag tror bestämt att jag kommer att vara lycklig. För precis allt på mitt nya jobb tyder på det.

Tänk att hon finns. Att jag kan skicka ett meddelande och be henne ringa när hon kan. Att hon är upptagen där och då men ringer upp en liten stund senare. Att jag vet att hon ringde så fort hon bara kunde. Att hon ger mig en dryg timme av sin söndag. Att jag får ösa ur mig oro och frustration och besvikelse. Att jag får skratta lite. Att hon lyssnar. Att hon bryr sig. Att hon lugnar. Att hon är där. Att inget egentligen är bättre efteråt, att allt egentligen känns bättre efteråt.

Det är vänskap.

Jag hoppas jag förstår hur rik jag är.

Jag tror faktiskt jag förstår hur rik jag är.

(Och tänk att jag ibland glömmer, fast jag är fyrtio nu och borde förstå mig på mig själv: det FÅR inte gå för länge utan att jag pratar med en av mina bästa. Jag vissnar då.)