Jag kom hem halv ett igår efter julfest. Trött men lycklig och varm i hjärtat. Jag har kollegor i världsklass. På riktigt. Det är svårt att matcha dem och det känns stort att få vara del av det här gänget.

Och jag tänkte att en tisdagskväll som känns som en fredagskväll inte kan ge mer än så. Men så kommer jag hem och tonåringen frågar om jag vill komma och hänga med henne och kompisen i köket. Och det redan varma hjärtat började koka.

Vilken kväll. Vilket liv. Det är lätt att vara tacksam nu. Löjligt lätt.

Jag minns när Idol var stort. När alla tittade på det. Det är onekligen länge sedan och nu är det väl vi och mina svärföräldrar kvar i tittarskaran. Är förresten lite osäker på dem.

Den här hösten har vi tappert försökt styra upp familjemys med Idol varje fredag. Det slutar så gott som alltid dåligt eller jättedåligt och med att barnen sitter med egna skärmar i något annat rum. Men vi är kvar, min Fredrik och jag.

Och visst har jag undrat varför ibland. Varför tittar vi fortfarande på ett program som hade sin storhetstid innan vi ens hade barn som kunde vägra titta på det?

Men varje fredag har jag också vetat precis varför. Senast när Pär håller talet till den utröstade så vet jag med hela mitt hjärta. Jag kunde leva på människors vackra ord om andra människor och där levererar Idol. Jag tröttnar aldrig och har gråtit nästan varje fredag.

Och allt som får mig att gråta för att det är så vackert… Det får faktiskt finnas kvar i mitt liv. Jag har liksom inte råd att vara utan det.

För någon vecka sedan sa en av mina kollegor något om nästa läsår och min första tanke var att inte tänka. Att stänga av. För det där gäller ju inte mig. Sedan insåg jag att jag hade fel. Att det ju visst gäller mig. Att jag ju har en fast anställning nu och inte är på väg bort.

Det har uppenbarligen varit svårt att landa. Eller jag har ju bevisligen inte ens gjort det ännu. Känner mig fortfarande märkligt rotlös. Som en tillfällig gäst. Och det har allt att göra med mig och inget att göra med min arbetsplats eller de ljuvliga typer som finns där. Men efter att i fyra år ha varit först projektanställd och sedan vikarie så är det märkligt ovant att få höra hemma på riktigt igen.

Trots att det är det enda jag vill. Hela mitt jobbjag längtar efter det lugn som infinner sig först när man känner sig rotad. Som en varaktig hemmahörande.

Det kommer. Men det kan omöjligen komma direkt. Det måste gå tid.

Och medan tiden går försöker jag njuta av den charm som bara nyförälskelsen i en arbetsplats kan ge, för den är övergående. Jag stornjuter i sanning av att få lära känna nya människor hela tiden och jag tycker så mycket om så många av dem.

Det är orimligt kallt för att vara november, men samtidigt så vackert att till och med garvade snöskeptiker som jag själv veknar lite. Där går vi, min Fredrik och jag, med Hilde mellan oss i varsin hand. En bit framför oss springer Arvid och hans bästa kompis. De joggar hem. Pratar med varandra och har lite bråttom till nästa projekt. Trots att de ses så ofta de bara kan så tar varken ord eller verkstad slut.

– Titta på de där två, nog är de ju mysiga, säger jag.

– Ja, de är som ett par. Tänk att Arvid fick honom och att han fick Arvid, säger Hilde.

Jag har aldrig förr tänkt på henne som lillgammal, men i just den stunden är hon nästan brutalt lillgammal. När hon ser på sin storebror och hans bästa kompis och pratar om dem som om de var fyrtio år yngre än hon själv.

Men hon har rätt och jag förstår ju precis vad hon menar. Tänk att Arvid fick honom och att han fick Arvid.

Vi har räknat ner länge. Lite grann redan vid nitto dagar kvar och så gott som dagligen sedan det var 46 dagar kvar. Idag var dagen äntligen äntligen här. Hilde Nora Birgitta fyller sju år.

Vi föräldrar tycker ju alltid att våra barn är helt fantastiska, men den här sjuåriga versionen av vår Hilde är verkligen helt fantastisk. Hon är kreativ och rolig och på så många sätt en stor människa.

Aldrig vill jag glömma hur mycket hon tyckte om människorna i hennes liv när hon var sju. Hon tycker om alla och hon utgår från att alla tycker om henne. Kanske det just därför är lätt att våga tycka om och våga visa att man gör det. Tänk att få leva så; i tro på att de du möter kommer att ta emot dig.

Jag är så tacksam för att hon får leva så. För att de/ni som finns i hennes liv bara förstärkt den bilden.

Men mest tacksam är jag för att jag får vara hennes mamma. Vilken gåva det är.

– Det finns ingenting jag vill ändra på i mitt liv. Inte ens att jag skulle få lockigt hår eller något sådant.

Om ett mammahjärta brister lite när en sexåring ber en ta det lite lugnt med jobbet så kan jag berätta att samma hjärta helas av ord som de här. Att hennes liv känns så rikt och stort och bra… Det finns inget rikare eller större eller bättre.

Att hon redan har lockigt hår är en bisak. Hon verkar vara lyckligt omedveten om det och vi fattar ju verkligen poängen.

Det har varit lite för mycket. Eller mycket för mycket. Varken oktober eller november var särskilt vackra, även om det nog fanns guld som glimmade till bland fullbokade sidor i kalendern.

– Jag tycker ni borde ta det lite lugnt med det här jobbande, sa vår sexåring både sakligt och strängt en kväll.

Det var lätt att hålla med och svårt att göra något åt. Och något i mammahjärtat går ju nog sönder när det blir ännu en kväll med jobb och studerandetexter och möten. Ännu en kväll utan memory och högläsning och te.

Men vi anar ljuset. På riktigt. Det ligger äntligen bilderböcker här och där i huset igen och på diskbänken syns tekoppar med torkade tepåsar. Vi har inte ett utan två memoryspel på sänggaveln.

Ljus kan se ut på många olika sätt.

Jag är väl som 2020-talsföräldrar är mest och oroar mig stundvis för att mina barn ägnar för mycket tid åt skärm och för lite tid åt allt det där andra viktiga. Jag undrar om de kommer att bli tillräckligt kreativa och handlingskraftiga när allt redan är skapat åt dem.

Så jag tvingar ju dem till annat ibland. Till tristess och sin egen uppfinningsrikedom. Och efter en del protester brukar det magiska hända.

För en tid sedan skapade Hilde och Arvid ett tivoli i vårt vardagsrum. Ett tivoli! Vi besökare fick monopolpengar som vi kunde använda för att delta i olika aktiviteter. Och var man tillräckligt framgångsrik kunde man vinna tillbaka pengar och så blev det en tävling om vem som hade mest pengar på slutet.

Bland aktiviteterna fanns bland annat bowling mot uppradade tomflaskor (olika stor boll kostade olika mycket), racingtävling mot Arvid på sparkstötting, någon slags fotbollsgrej, korgboll och flaskkastning. På bilden ser ni en favorit – att deltagaren fick en mössa över huvudet och blev ledd till ett rum i huset för att försöka lista ut var hen var.

Och just därför måste de ha tråkigt ibland. Just därför måste vi alla.

Vi läser Pelle Svanslös. Igen. Jag har tappat räkningen för hur mångte gången.

– Jag tycker Pelle ser så ledsen ut på bilden, säger hon.

Och sedan pratar vi en stund, för ikväll har vi börjat med läggdags i tillräckligt god tid för goda samtal. Vi funderar på om Pelle är ledsen för att han saknar svans eller för att han blir retad för att han saknar svans. Och jag konstaterar att vi ju alla har något som är speciellt med just oss och att man aldrig får retas med någon för det som är speciellt med den.

Och sedan vågar jag fråga vad som är det speciella med just henne. Trots att det kanske är frågan med det mest självklara svaret.

Ha. Trodde jag.

Det speciella med Hilde är nämligen att det ibland kliar på hennes ben så mycket att det blir märken efter skrapande små naglar.

Där fick jag.

Jag frågar om jag får säga vad jag tycker att är speciellt med henne. Jag får.

– Att du är världens bästa på att leka, att du har ett så stort hjärta, att du har en synskada och att du tycker så väldigt mycket om dina kompisar.

Hilde håller med.

Ibland måste jag påminnas om det. Ibland bara vet jag det. Att helt vanliga dagar när alla är hemma och friska är helt magiska dagar. Också i mörk och trött november.

Idag bara vet jag det. Så jag skriver ner det nu. Så att jag kanske minns också när jag måste påminnas.