Det här är jag en julimorgon. Där sitter jag i mitt kök. Jag har just torkat hundkiss i köket och jag har varit ute på morgonkiss med min lilla valp. Min familj är hos mina svärföräldrar och en av mina bästisar sover i ett av barnens rum.

Jag är alldeles genomvarm i hjärtat. Kvällen innan har jag samlat tjugo kvinnor som är viktiga för mig för att fira min fyrtionde födelsedag. Det var underbart. Och spontant blev det en sådan där stund då många av dem sa något om vad jag har betytt för dem.

De sa så otroligt fina saker.

Om man kan leva på ord, och på sätt och vis kan man väl det, så lever jag fortfarande på dem från den där kvällen. Jag minns att jag redan den där morgonen efter i köket tänkte att många människor får de här orden först på den begravning där de själva inte är med och att det är ofantligt sorgligt att det är så.

Jag är välsignad med helt fantastiska vänner som gav mig den där kvällen. Som gav mig de där orden. Jag är då tacksam för att de tog chansen. Visst kan vi bli ännu bättre på att berätta för våra människor vad de betyder för oss? Vi vet ju aldrig hur mycket tid vi har på oss att göra just det.

Jag tänker ju på det nästan hela tiden, på hur stort det är att just jag får leva. Och minst någon dag i veckan tänker jag på att det kanske är just idag som jag inte längre får det.

På sistone har jag tänkt på det varje dag. Kanske inte så konstigt.

Och kanske inte så farligt heller. Det gör mig inte rädd och inte tungsint, det gör mig förundrad och tacksam. Och kanske lite mer beredd.

Jag tänker ju mig att det enda jag kan göra idag för att bädda för en helt oviss morgondag är att se till att jag inte blir ensam. Så jag håller i mina människor. Jättehårt och jättenära. Värnar om att vi fortsätter tala med varandra om det som är svårt och riktigt och viktigt. Det som är roligt också, ja. Men det måste finnas människor som känner mig. På riktigt.

Så jag fortsätter bygga skyddsnätet. Både fördjupar och breddar det. Är tacksam för att det finns. Är tacksam för att det växer och förstärks.

Det var en gång en tid när bloggar var en grej. När andra än jag själv envisades med att blogga. När vi tog pixliga bilder med telefon eller var ambitiösa med systemkamera (galna tanke) och skrev texter om dagar och tankar.

Och på den tiden läste vi varandras bloggar och lärde känna varandra. Och vi läste Evas blogg och lärde känna henne.

Någon av dem har jag typ aldrig träffat i verkligheten, någon annan ibland och någon rätt ofta. Idag träffades vi alla. Vi dök djupt in i varandras liv. Vi pratade om svåra och viktiga saker och vi skrattade massor och grät ännu mer. Och vi satt i kyrkbänken bredvid varandra på Evas och Sindres begravning. Och vi lovade att komma på varandras begravningar sedan. Om förhoppningsvis jättelänge.

Den senaste tiden har lärt mig att också relationer som växer fram på nätet och bor mest där kan bli så starka att sorg och saknad är på riktigt. Den här dagen underströk det. I kvadrat och kubik.

Vilken oerhörd sorg det är att Eva inte längre finns. Vilken oerhörd glädje det är att de här andra fantastiska kvinnorna fortfarande gör det. Vi ska ta hand om varandra alla dagar vi får ha varandra.

Eva, du fattas oss.

Jag hann nästan tro att jag inte skulle gråta idag. Det hade varit första dagen. Men nej. Också idag kom det över mig så starkt att tårarna bara rann.

Och de måste få rinna. Det är inte farligt. Men det kan vara farligt att försöka stoppa dem.

Mina barn har sett mig gråta många gånger de senaste dagarna. Det är inte heller farligt. De har ju sett mig skratta också.

Jag tror på att låta sorgen ta den plats den måste få ta. Jag tror på att gråta. Jag tror på att känna. Jag tror kanske allra mest av allt på att dela och prata och sätta ord på. Vi ska verkligen inte vara ensamma.

De här frågorna hör till. De har blivit en tradition.

1. Gjorde du något i år som du inte gjort förut?

Jag sålde en lägenhet. Jag fick en fast lärartjänst i Österbotten. Och jag blev kassör för en förening och ordförande för en annan. Sådana titlar har jag inte jobbat med tidigare. Men det största nya? Jag blev med hund.

2. Höll du några av dina nyårslöften?

Alltså. Jag köpte inte ett enda lustplagg på hela året. Några regntäta plagg behövde jag skaffa i höstas när jag insåg hundlivets realiteter, men jag köpte inte ett enda klädesplagg för att det var roligt. Och jag har ju försökt klara det här typ sju gånger och aldrig förr lyckats. Det känns bra att det gick nu.

3. Fick någon du känner barn?

Ja! I år var vi till exempel en till på julfirandet med min ursprungsfamilj. Underbart!

4. Dog någon som stod dig nära?

Nej. Men ett liv tog slut redan innan det hunnit börja. Och den lilla vet jag att jag hade stått nära.

5. Vilka länder besökte du?

Sverige typ fyra gånger.

6. Är det något du saknade 2023 som du vill ha 2024?

Känslan av att jag har kontroll och kan andas ut på jobbet. Det är otroligt roligt med nytt och spännande, men jag har inte riktigt kunnat slappna av på jobbet sedan våren 2019 och nu längtar jag efter det.

7. Vilket datum kommer du alltid att minnas?

21 juli. När jag fick samla kvinnor i mitt liv. Den kvällen och de orden lever jag länge, länge på.

8. Vad är det bästa som hänt dig under året som gått?

Bland det som tål bloggljus så finns ovan nämnda fest, Stafettkarnevalen, Marius och mitt nya jobb.

9. Vilket var ditt största misstag?

Svårt att säga.

10. Vilket var ditt bästa köp?

Liverpool-resan som vi gjorde nu efter nyår.

11. Vad spenderade du mest pengar på?

Nya bilen. Lätt.

12. Vad gjorde dig riktigt glad?

Mina nya studerande. Guld!

13. Har du varit sjuk eller skadat dig?

Inte nämnvärt. Tänk att jag fick ännu ett sådant år.

14. Vilka låtar eller artister kommer att få dig att tänka på 2023?

Love on the brain med Rihanna.

15. Mådde du bättre eller sämre under 2023 än du gjort tidigare år?

Sämre än många tidigare år. Bättre än några tidigare år.

16. Finns det något du önskar att du lagt mer tid på?

Träffar med vänner och läsning av böcker.

17. Finns det något du önskar att du lagt mindre tid på?

Mycket.

18. Hur var din julafton?

Jättefin. Och numera är jag så gammal att alla julaftnar när alla är med är jättefina julaftnar.

19. Blev du kär?

Inte i någon ny. Men jag förblev svag för min Fredrik.

20. Vilket tv-program har varit det bästa på tv?

Det var ju så lite på tv, det är ju så nu. Idol var kanske det enda och därmed det bästa.

21. Hatade du någon som du inte hatade förut?

Nå nej. Men jag har fortsättningsvis väldigt svårt för människor som startar och fortsätter krig.

22. Vilken bok var den bästa du läste 2023?

Kanske Vinternoveller av Ingvild H Rishøi.

23. Vilken var din största musikaliska upptäckt?

Jag är ju inte en sådan som gör stora musikaliska upptäckter.

24. Önskade du dig något som du fick?

Jättemycket.

25. Önskade du dig något som du inte fick?

Jo. Men betydligt mindre.

26. Vilken var årets bästa film?

Barbie. Men sällskapet var bättre.

27. Vad gjorde du på din födelsedag?

Jag firade med familj och systers familj och föräldrar. I krans! Jag fyllde 40!

28. Vilka var de bästa människorna du träffade?

Markus och Nadja med familj. Och nya kollegor och nya studerande.

29. Hur skulle du beskriva din klädstil?

Som väldigt varierande. Jag vill och orkar så olika olika dagar.

30. Vad fick dig att må bra?

Människorna. Jobbet. Läsningen. Träningen.

31. Vilken kändis var du mest sugen på?

Osugen på dem alla.

32. Vem saknade du?

Det är ju alltid det här med att mina systrar och några vänner finns för långt borta.

33. Vilken månad var din bästa månad?

Jag tror det var maj och december.

34. Finns det något du kunde ha gjort bättre?

Det mesta. Men med åldern blir jag bättre på att se på mig själv med större nåd. Jag försöker faktiskt.

35. Hur kommer nästa år att skilja sig från det här?

Jag vet verkligen inte. Mindre och mindre vågar jag veta om vad som väntar.

Men jag hoppas att Fredrik jobbar mindre. Och att jag själv jobbar lugnare.

Jag hoppas sommaren 2024 blir klart bättre än sommaren 2023. Det är inte ens speciellt svårt.

Nästa år kommer att handla mindre om hundkiss. Det här tror jag mig veta.

Jag tror att Evas och Sindres bortgång kommer att påverka det här året. Livet känns onekligen skörare nu.

Jag hoppas jag väljer att skriva mer.

Jag hoppas jag stickar mer. En halv tröja på ett år. Är jag ens en stickare längre?

Mest av allt hoppas jag att jag blir klokare och mer kärleksfull. Mer generös och mindre fördömande. Jag vill bli bättre och göra bättre.

Vi lärde känna varandra via varandras bloggar. För inte så länge sedan, för tusen år sedan. Vi träffades sällan, men skrev till varandra nu som då. Ibland ofta. Jag älskar att våra meddelanden till varandra finns kvar. Jag älskar att kunna läsa dem nu.

Några år fick vi vara fotbollsmammor i samma del av landet. Våra söner har mötts i många matcher, kämpat för att få in samma fotboll i olika mål. Vi har stått bredvid och hejat och pratat.

Ett år fick vi vara kollegor i samma skola. Vi åt lunch tillsammans ibland och samtalen var alltid riktiga och viktiga. Den grund vi hade byggt upp online omöjliggjorde kallprat IRL.

Något gick sönder i mig igår, Eva. Jag stod i ett köpcenter i Liverpool (mitt i mitt livs finaste familjeresa) och något gick sönder i mig. Nu vill jag egentligen bara låsa in mig själv och min familj och försöka skydda oss mot allt ont.

Men det skulle vara det sämsta av allt. Ett hån mot allt det du var. Du levde varje dag och varje stund. Vi som får fortsätta leva får se till att göra just det. Du trotsade allt. Du drömde och längtade och vågade. Ditt liv blev alldeles för kort, men hjälp vad det rymde mycket.

Dig glömmer vi aldrig. Aldrig.

Vi står i en provhytt, min älskade Hilde och jag. Hon testar en tröja och ett par byxor. När hon möter sin egen spegelbild slår hon händerna för munnen.

– Titta! Jag börjar nästan gråta för att jag är så fin! utbrister hon.

Och jag börjar nästan också. Jag nästan gråter för att hon känner så, må hon alltid få känna så när hon möter sin egen spegelbild. Jag nästan gråter också för att hon möjligtvis, kanske troligtvis, var den enda som nästan grät av glädje i den provhytten den dagen. Tyvärr var det säkert betydligt fler som var betydligt mindre nådefulla mot sig själva.

Du. Som läser det här. Må också du få nästan gråta för att du är så fin.

(Det här skriver jag i pyjamas på nyårsafton strax före elva på kvällen. Det säger en del om vår dag, det säger mer om vår morgondag.)

Först av allt: jag är medveten om att jag är en nybörjare och att jag kommer att få vara med om en massa saker som jag inte ens kan föreställa mig ännu, men redan nu har jag fått se många väldigt olika ansikten av att vara tonårsförälder.

Ikväll fick jag ett nytt favoritansikte. Jag fick sitta i en och en halv timme i köket med Ingrid och hennes kompis. Vi pratade massor och åt chips. För dem var det väl en helt okej stund, för mig var stunden närmast helande. Jag ville liksom absolut inget annat än vara där med dem.

Jag minns att jag någon gång beskrivit tonårsföräldraskap som att vara olyckligt förälskad i sitt eget barn. Det var sant. Då. Ikväll kändes det mer som att vara lyckligt förälskad i skolans snyggaste. Det är sant. Nu.

Det var ju idag, on monday, som romantiken skulle komma till mig. Enligt lyckokakan i onsdags.

Redan då var jag lite skeptisk. Kände att juldag hos svärföräldrarna innebär många härligheter, men ganska lite romantik. När vi sedan fick med oss brännskadan blev oddsen onekligen ännu sämre.

Men romantik är många gånger överskattat och kärlek är alltid allt. När jag idag har skivat först julskinka och sedan varm smörgås till min man har kärleken funnits där. Liksom när jag hjälpt honom med påklädning och annat som jag tog för givet att han kunde själv när jag läste lyckokakan. Samma kärlek fanns också när jag och min familj och min hund tog en promenad under dagens sista halvtimme me dagsljus. Och samma kärlek fanns också med när jag på seino fick halvligga i en utdragen bäddsoffa och prata om kärlek och liv med mina egna helt underbara barn och min mans fyra helt underbara systerdöttrar.

Någon gång under det samtalet insåg jag att vi firar tjugoett år tillsammans idag, han och jag. Vi har firat mer romantiskt, det ska erkännas. Släktingar och brännskador har den effekten. Men vi har knappast firat med mer eller större kärlek. Och vackert så. Kärlek är, som sagt, alltid allt.

Dan före dan före dopparedan ser mina naglar ut så här. Och det säger antagligen inte dig så mycket, men mig säger det att jag har fått träffa henne idag. Ännu en av bästa vännerna.

Jag fick julfina naglar samtidigt som jag fick en helare själ. Jag fick julfina naglar utan att behöva prata kallt eller artigt, fick bara prata riktigt och viktigt. Jag fick julfina naglar och fick se minst en skymt av alla härliga i hennes familj, en familj som känns som hemma.

Och därmed kan jag konstatera att jag den här veckan har fått träffa alla mina fyra bästisar. Fatta! Det händer ju aldrig, tre av dem bor ändå minst en timme bort, men nu plötsligt just den här veckan hände det.

Jag tror att jag behövde det.

Nu har jag jullov. Jag tror att jag behöver det. (Samtidigt satt jag redan några timmar efter julfesten och tittade på videoklipp med långdansande studerande och blev så glad av att se dem. Det blir fint att få återvända i januari. Jag tror att jag behöver det också.)