Halvvägs in i gymnasiet bytte jag kompisgäng. Jag välsignades (ja, välsignades) med ett gäng genomsnälla, smarta och roliga pojkar i min årskurs. Och sedan var det de och jag. På bilderna från studenten är det jag i turkost och mina kompisar i mörk kostym.

Nästan aldrig tänkte jag på att jag var den enda flickan. Så väldigt självklara var vi tillsammans. Och rätt ofta hade vi med några flickor till, de var ett eller två år yngre och kom också att bli självklara delar av oss.

Igår träffades vi. Inte alla, men nästan alla. Några av oss hade vår respektive med oss. Vo var hemma hos min gymnasiebästis David och hans fru och det var nästan överjordiskt gott att få ses igen. De flesta har jag förstås träffat under åren som gått, några till och med rätt ofta, men att samlas nästan alla så här… Det har inte blivit gjort och det gjorde så väldigt gott.

Det är svårt att ens förklara hur värdefullt det är att få ha vänner som de här under så formativa år som gymnasieåren. Jag var så trygg och när jag hörde de andra igår insåg jag att de var lika trygga. Att den gemenskap vi byggde då var viktig och att den hjälpte oss att bli dem vi blev.

Det här nya året har bara börjat, men jag har redan fått återuppta många relationer och återknyta många band. Gamla grupper har fått nytt liv och jag är så tacksam. Tänk att livet kunde bli ännu rikare.

Våren 2024. Inte vet jag mycket om den. Men jag tror verkligen inte att jag kommer att söka jobb den här våren. Det blir första våren utan att söka jobb sedan 2018. Och det känns otroligt skönt. Jag behöver vilan mer än spänningen nu.

Det jobb jag har nu, det är mitt. På riktigt. När jag kom till jobbet idag gratulerade min rektor mig till att min prövotid är slut nu. Jag hör ihop med den här skolan.

När jag gick från jobbet idag frågade några av abi-pojkarna om jag kommer till Office på söndag och kollar matchen. När jag sa nej frågade de om jag kommer till Fontana ikväll då. Jag sa nej igen.

Men ja. Jag hör ihop med den här skolan.

Vi var på bio ikväll, min Fredrik är jag. Föga överraskande såg vi Stormskärs Maja och föga överraskande tyckte vi om.

Jag tror jag kunde skriva en halv roman om allt jag tänkte och kände, men jag tvivlar på att någon människa vill läsa en halv roman om det. Så jag skriver om en sak. Om det som drabbade mig allra mest.

Där i början. När den nyförlovade Maja bara rusar sin väg.

– Hon är sådan, säger Majas pappa urskuldande.

– Det gör inga något, svarar fästmannen.

Och det var alltså just det som drabbade mig. Att det inte gör honom något att hon är sådan och att han sedan med resten av sitt liv bevisar just det; att det inte gör något att hon är sådan.

Jag tittade på min Fredrik i biomörkret. För jag är ju också sådan. Det är vi väl nästan alla, på något sätt? Men att jag är sådan det gör inte honom något. Inte då han valde mig för halva mitt liv sedan. Och med resten av sitt liv har han bevisat just det.

Han är så bra på att älska mig.

Hilde hade en kompis på övernattning. En ny kompis. De lekte och hade roligt och kollade film och åt chips och sedan skulle jag läsa kvällsbok. Två stycken till och med. De fick välja varsin.

Hilde valde en helt vanlig bok. Minns inte ens riktigt vilken. Hildes kompis valde När jag lägger mig till ro. Med underrubriken 44 godnattböner.

Medan jag läste Hildes helt vanliga bok högt för flickorna förde jag en inre kamp. Kanske därför jag inte ens riktigt minns vilken. Vad skulle jag göra nu? Det är ju totalt orimligt att läsa 44 godnattböner för ett barn man känner ytterst lite och vars religiösa preferenser man känner absolut inte alls. Men det är ju också totalt orimligt att vägra henne hennes bokval, för jag kände ju som sagt henne ytterst lite. Och inte heller vill jag ju vara en sådan som skäms för evangelium.

Så jag gjorde en kompromiss. Jag valde att läsa bara en bön per uppslag (de låg ju i sängarna och såg inte texterna de gick miste om) och valde alltid den som var minst HC så där religiöst sett. Jag läste också med en melodi och stämma som var mer poesi än bön.

Jag tror Gud förstod vad jag höll på med.

Så då blev det slutligen ”bara” femton godnattböner. Framförda med rätt glättig stämma av en rätt nervös läsare/bedjare.

Allt möjligt gör man som förälder. Allt möjligt.

– Det enda du vill är att försöka förstöra mitt liv, ropar ett av de barn som jag burit under mitt hjärta.

Det är fint att vara förälder.

– Hördu, så där kan du inte säga till mamma. Det där kan göra ont ända in i hennes själ, säger ett annat av de barn som jag burit under mitt hjärta.

Det är fint att vara förälder.

Det är bara så mycket. Så olika. Så intensivt. Så omväxlande. Så (för)ödmjukande. Så underbart.

En tisdag sent i januari kan rymma så mycket.

Allt oftare tror jag att någon fattas. Fast vi är alla. Det känns liksom lite för… lätt. Är det kanske så här det är att ha stora barn? Att det plötsligt är så få du måste klä på och knäppa fast bilbälte på att det känns liksom lite för… lätt?

Kanske.

Och säkert finns det småbarnssaker jag kommer att sakna, men just den här känslan av att det mesta löper smidigt och enkelt kommer jag lätt att kunna vänja mig vid.

Jag skrev en kolumn i senaste numret av Kyrkpressen. Om bristen på oro i en orolig tid. Här kan du läsa den. Och här nedan kan du läsa ett P.S. till kolumnen.

P.S. När vi inte ber talar vi om källkritik.

– Ellen, visst vet du att allt som finns på Youtube inte är sant? hör jag Hilde förklara för sin goda, goda vän.

Jag känner mig lite nöjd. Det har gått hem!

– Men på Google är allt sant, tillägger Hilde.

Jag känner att vi får fortsätta. Både be och prata källkritik. D.S.

Det är trettondag och en av mina bästa vänner och hennes familj kommer på besök.

Jag vet inte vad du ser framför dig just nu. Tacos? Något annat familjevänligt och gott? Kanske.

Hur det blev?

Nå. Så här:

Jag konstaterar att Arvid borde äta något snabbt nu innan hans match börjar. Men att vi andra kanske kan äta något gott efter matchen. (Gotta love det här optmistiska med att tio pers ”kanske kan äta något gott” utan att ha tänkt ut något konkret alls.)

Det visar sig att också någon annan behöver äta något snabbt nu innan Arvids match börjar. Så vi kokar en påse makaroner.

– Har ni tonfisk? Har ni ägg? frågar min bästa vän.

Hon steker ägg. Jag river ost. Och folk äter. Gänget tar taberas på makaronerna och vi kokar en påse till. Tar taberas igen. Äter våra makaroner bara så där. Eller med ketchup. Någon festar till det med stekt ägg och tonfisk och riven ost.

Det är inte en speciellt festlig trettondagsmiddag, om vi säger så. Men jag skulle inte ändra på något alls.

Vi är enormt lyckligt lottade. Tänk att det finns en familj som vi kan bjuda hem utan att ens ha tänkt på maten. Tänk att det finns noll skam men tusen tacksamhet och glädje över att koka en påse makaroner tillsammans och sedan en till och bara ta vad som finns i skåpen.

Jag älskar allt som gör det lättare för oss människor att dela liv med varandra. Att sänka vissa trösklar till makaroninivå är ett sätt. Ibland ska vi ordna fint och laga tacos – ja! Men ibland ska vi se vad som finns i skåpen och nöja oss. Veta att ingen kom för maten på bordet ändå. De kom för människorna runt bordet. Ju.

– Alltså, jag hatar inte Putin. Men jag tycker han är väldigt, väldigt dum.

Sa Hilde Nora Birgitta 21 januari 2024.

Jag kan SÅ relatera.

Jag slog huvudet i bakluckan idag, just innan jag skulle smälla fast den. Det gjorde ont, absolut. Men inte så ont. Inte så ont att jag borde gråta. Definitivt inte så ont att jag borde ha svårt att sluta gråta.

Men grät gjorde jag. Och bilen hann inte ens rulla ut från gården förrän jag insåg att jag grät rätt lite för att det gjorde ont i huvudet och rätt mycket för att det gör ont i själen.

Det redan från början rätt sköra livet har onekligen blivit ännu skörare.

Det konstiga men helt fantastiska är ju att skörhet och starkhet kan växa fram i varandras närhet. Starkheten behöver inte krympa för att skörheten blir större. Båda kan rymmas i en människa. Samtidigt.