Det här kan vara en av de mest missvisande bilder jag någonsin tagit. Det ser ju så underbart idylliskt ut att jag nästan tror på det själv.

Men Hildes första sommarlovsdag var i sanning en dag som bestod av 99,8 % gnäll och 0,2 % idyll.

Jag skriver det här mest för att påminna mig själv och kanske någon annan om att det nästan alltid är så här när ett långt lov börjar. Det skaver. Men det tar sig. Knappast skriver vi 50-50 redan imorgon, men erfarenheten säger att vi har snyggare siffror redan då.

Så kom dagen då min förstfödda gick ut grundskolan. Och det kändes inte speciellt stort eller dramatiskt ens för en känslig själ son min, men det kändes väldigt fint. För hon har haft det bra också i högstadiet och det är verkligen inte alla förunnat.

Jag grät egentligen inte. Inte när hon sjöng med kören. Inte när hon fick sitt betyg. Inte när hon samlades med sin klass för sista gången.

Men jag grät faktiskt ändå. Jag grät när jag tänkte på alla dem som äntligen får avsluta en riktigt tuff högstadietid. De som aldrig riktigt eller ens nästan passat in i den där löjligt smala normen som råder i många högstadiekorridorer. De som varit ensamma. De som kanske tror att det är så här det är att vara människa och som ännu inte vet att väldigt få peakar i högstadiet och att deras tid kommer.

Och så grät jag lite till när jag tänkte på alla dem som fått jobba otroligt hårt och i stämdig motvind och sällan nått speciellt goda resultat. De som har nästan noll fallenhet för skola och studier. De som äntligen snart kommer att få börja göra något som på riktigt känns intressant och roligt och möjligt för just dem.

Vår Ingrid har kommit lätt undan med just skolan. Där har hon alltid peakat och det är nåd. Bara nåd.

Det är ganska exakt två år sedan jag träffade henne första gången. På ett möte via skärm. Hon och jag skulle bli kolleger några månader senare, läsåret 2022-2023.

Jag kände direkt på det där skärmmötet att hon var ljuvlig. Jag kände rätt. Under vårt första (och hittills enda) (och kanske för alltid enda) läsår i samma skola hängde vi en del. Och av allt gott det året gav mig är hon något av det absolut godaste.

Jag är så glad att hon finns kvar i mitt liv. Att vår relation överlevde mitt skolbyte. Och jag är så glad att den skola som var vår gemensamma då förstod att behålla henne – för hon är guld. Guld och glitter och sol. Så rolig, så driven, så varmhjärtad och så klok.

Idag åt vi långfrukost tillsammans och det var onekligen ett ovanligt bra sätt att börja dagen på. Får du den chansen – ta den!

Igår skulle jag och Fredrik se ett avsnitt av vår serie. Jag var så trött att jag somnade redan innan jag hann uppfatta vad avsnittet handlade om. Och sedan sov jag jättegott.

Tills jag vaknade av mig själv och kollade klockan och märkte att den var 7:59.

Hildes taxi hämtar henne typ 8:07.

Hennes samarbetsvilja slog rekord – trots att hon nog hann fördöma vårt slarv i verkligt kraftiga ordalag flera gånger – och hon hann ut till taxin tid.

Men det börjar kanske vara dags för sommarlov.

Och det är ju inte farligt att känna så i dessa dagar.

Tänk att vi för en månad sedan behövde vinterjacka och dubbdäck. Tänk att vi nu har lite för varmt om vi har jeans och tröja. Tänk att veckorna i maj har gått så ofantligt snabbt. Tänk att det snart är sommar.

Vi som just började skolan igen i augusti.

Det händer att jag tänker att just de här dagarna kanske är de allra bästa. Ingen förhoppning om sommaren har ännu gått om intet. Ingen dröm har slocknat. Ingen längtan förblivit obesvarad. Allt är så oerhört möjligt och hoppfullt.

Och för oss som alltid hellre hoppas lite för mycket än lite för lite är det lätt att leva i maj.

Jag hade inte förväntat mig ett kort till mors dag av honom. Tänkte att han kanske hade vuxit ur kortåldern. Den med gott minne kommer ju ihåg påskkorten. Om vi säger så.

Men det blev ett kort. Skapat med omsorg, dessutom.

Inte mycket att anmärka på. Klassiker som Älskar dig. You’re the best. Men den som tittar noga ser också texten högst uppe på kortet. You’re the perfect mother becous I am the perfect child.

Han är rolig. Och han har i sanning hållit mig på mattan sedan hann fyllde tre. Stundvis under mattan.

När klockan är natt och hon egentligen borde sova och man kommer in till hennes rum och möts av det här:

Då är hon glad att hennes mamma är modersmålslärare och före detta läsambassadör och vet att böcker är och ger typ allt.

Det är helt omöjligt att bli sur eller ens irriterad. Att hon väljer att smygläsa gör mig så glad.

Det finns kvällar när allt är som vanligt här hemma och det finns kvällar när man plötsligt får äta middag framför teven för att det är Jürgen Klopps sista match som Liverpools tränare.

Nästan alla här har gråtit. Det kan hända att nästan kan strykas där, förresten. Jag misstänker att Marius också har fällt hundtårar, han som såg delar av matchen inlindad i en gammal speltröja som numera är för liten för alla våra barn.

Nog har han ju varit en speciell tränare, ledare och människa. Det är modigt att våga gå och ge vidare när det mesta går bra. Att få sluta saknad och hyllad och inte först efter att folk börjat be en gå. Eller tvingat en att gå. Det är modigt och starkt och kräver en osannolik integritet.

Vilka skor att fylla för nästa tränare. Alla kramar, alla känslor, all kärlek och all karisma.

Ja. Vad ska jag berätta?

Ska jag berätta att jag älskar Stafettkarnevalen? Att det är min i särklass bästa karneval?

Att vi på seino fick med Hildes bästa vän och hennes underbara mamma och att resan på tremis blev en resa på femmis och att det var så bra?

Ska jag berätta att Helsingfors var så brutalt vackert att man bara baxnade?

Att rörelseglädje och gemenskap är så ofantligt fint och att vi alla borde få vistas mer i närheten av hejarklackar?

Eller ska jag kanske lista bästa saker och stunder? Här kommer några:

– att få se Tillsammans-stafetten och hur deltagarna kastade sig i famnen på sin lärare när de gjort sin växling

– att Hilde igår gick från stadion till hotellet hand i hand med en fotbollsmamma i Arvids gamla lag

– att gå från hotellet tidigt på morgonen för att se en av Ingrids bästa kompisar springa försöksheat och få vinka till henne när hon stod på startlinjen

– att en av mina bästisar och stora delar av hennes familj kom och hejade på våra barn för kung och fosterland

– att många många gånger se hur klasslärare – superhjältarnas superhjältar – bara fanns där för sina elever och hejade och peppade hur det än gick

– att golvas lite av det faktum att alla de här tusentals löparna är någons bästa och viktigaste

– att jag satt ner på läktaren men ändå hade puls på 109 när Ingrid ställde sig i startblocket i finalen på 4×100 meter

Sedan kan jag förstås också berätta att Arvids lag på 5×80 meter som vi tänkte att kanske kanske med lite tur kan ta sig till semifinal tog sig ända till final och slutade på sjätte plats bland drygt 210 lag.

Och att Ingrid och hennes lag gjorde om förra årets bragd och tog guld på 4×100 meter och firade det med att sedan ta guld också på 18×100 meter.

Men det är faktiskt inte det viktigaste. Det som syns mest, kanske. Men faktiskt inte det viktigaste.

Jag säger inte att det är min vän Markus fel. Det skulle vara orättvist av mig.

Men ja, det var han som berättade att hans son fått som utmaning från sitt fotbollslag att lära sig 200 jongleringar med bollen. Och jag fick en idé.

Arvid älskar ju fotboll, men han älskar det egentligen bara när han har någon med sig. Här såg jag en möjlighet till en utmaning som skulle göra att han var ute med bollen för sig själv en stund varje kväll och eftersom min son är ytterst mutbar lovade jag honom 20 euro om han får 200 jongleringar på video. Tänkte att Arvid nog har kvällsplaner nu några veckor framöver.

Han klarade det på en kvart.

Fredrik lovade då att det blir 30 euro för 300 och 40 för 400. Redan samma kväll klarade han 606 jongleringar och vi lyckades tack och lov omförhandla belöningen och kan väl konstatera att Arvid nog inte har kvällsplaner några veckor framöver.

Och att vi är lite fattigare.