Det är i dag exakt 21 år sedan jag sa mitt livs mest avgörande ja. Och det var ju förra året vi firade och bjöd in vänner till fest, men också det här känns lite stort. För jag är 42 nu och det betyder att jag och Fredrik har varit gifta halva mitt liv.

Tänk om jag hade vetat då att ett helt halvt liv kunde bli så bra. Jag vet ju att jag hoppades, men jag kunde ju inte veta hur mycket glädje, trygghet och kärlek det skulle bli.

Vi är det bästa jag har. Jag älskar oss.

Lite började jag jobba förra veckan. Ännu mer började jag jobba i dag. I morgon tar jag ett jobbsteg till och på torsdag det verkligt stora.

Jag älskar mitt jobb men jag har ärligt talat aldrig älskat att börja jobba igen efter sommaren. Eller egentligen har det gått bra när jag väl fått börja jobba, men dagarna innan brukar vara rätt sega.

Men inte i år. I år älskar jag faktiskt att börja jobba igen. Åtminstone lite. Jag har hunnit börja längta efter många av de saker jag tycker så mycket om med mitt jobb. Det är fint att få känna så.

I morgon kommer väckarklockan att ringa nästan orimligt tidigt för första gången på länge. Fråga mig på nytt då.

Om jag lät håret virvla fritt sommaren 2025? Nästan alltid.

Den ena på bilden har i dag simmat 50 meter i simskolan. Den andra är på bilden det närmaste hon kommit en simtur hittills i år.

Jag vet att 50 meter kan vara lite eller inget i någons bok, men i hennes och vår är det enormt stort. Så väldigt många rörelsedörrar är stängda eller ytterst svåröppnade för den som inte ser på samma sätt som vi andra. Så vi firar och gläds!

(Jag skulle antagligen behöva säga något om min lippis här också, men jag vill inte stjäla ens en gnutta av Hildes simthunder så det får vara.)

I dag har jag fått fylla 42 år. Tänk! Det är stort att få leva och varje år är på riktigt en gåva.

Jag har firat med egen familj, föräldrar och 3/5 av systerns familj. Med presenter och sång. Jag har fått oförtjänt många och oförtjänt fina hälsningar under hela dagen. Hjälp, så det värmer hjärtat att människor mins en. Det är lätt att känna sig älskad en sådan här dag.

Tack.

Dagens mest otippade: i går återupptog jag plötsligt förra årets stickprojekt och nu har jag stickat jag en och en halv ärm och har således inlett mitt fyrtiotredje levnadsår med att dag ett bli klar med en tröja. Det trodde jag inte i går.

När jag i tiderna tackade ja till att bli en av lagledarna i Arvids fotbollslag var det ett nästan förnuftsvidrigt beslut. Det fanns typ inte ett enda rationellt argument för att säga ja och ändå var det just det jag sa.

Tyngst vägde Arvid själv. Jag frågade honom, och fick det att låta helt hypotetiskt, hur det skulle vara om jag skulle vara lagledare i hans lag.

-Det skulle vara så najs! utbrast han utan ens en halv hundradels eftertanke.

Och vem kan säga nej då?

Så nu är jag med. Och på cup för en vecka sedan kom en av pojkarna i laget fram till mig när jag stod och hejade och peppade lungorna ur mig under en match.

-Du borde få en mikrofon, sa han.

-Men jag hörs väl nog? frågade jag.

-Jo, men jag vill höra bättre, sa han.

Och vad betyder väl förnuft och rationalitet när en 13-årig pojke vill höra en bättre när han spelar match?

Absolut ingenting.

För på dagen femton år sedan var jag ledare på mitt livs kanske allra bästa konfirmationsläger. Det lägret var bäst för att det gav mig ett fantastiskt fint gäng tonårstjejer som sedan samlades regelbundet hemma hos oss under ett par års tid.

I går gifte sig en av dem och jag fick vara med. Hon är i dag en generös, klok, stark och lojal människa som dessutom är sjukt snygg och rolig och har ett enormt hjärta. Att jag fortfarande får finnas med på ett hörn i hennes liv är värdefullt för mig.

Mittemot mig på bröllopsmiddagen satt en annan gammal konfirmand som idag är en god vän. Och snett mittemot en tredje gammal konfirmand och bredvid mig hennes sambo och pappan till hennes lilla barn som jag också fick träffa. Tänk att jag har känt dem alla i halva deras liv och att vi fortfarande håller kontakten.

Under gårdagen fick jag dessutom återse många andra från den gamla tjejgruppen, också sådana som jag inte sett alls på typ tio år. Jag fick träffa deras män och sambor och fick se bilder på deras bebisar och jag fick prata med dem nu som vuxna. Och jag insåg att de alla har blivit så otroligt bra! Inte är jag förvånad, det anade jag ju redan när de var femton, men det var fint att få träffa dem nu som trettioåringar och verkligen se det med egna ögon.

Jag vet att jag har sagt det förr men det är så väldigt sant och i dag kanske ännu mer än vanligt; inte en enda av de tusentals timmar jag har satsat på att bygga relationer till tonåringar ångrar jag.

Jag och två av de underbara jag fick hänga med i går. Den här bilden är tagen för åtta år sedan och då redan tyckte vi att vi hade känt varandra länge. Ha! Vi hade ju ingen aning. Jag är glad att vi inte hade det.

Tänk att man kan vara en helt fantastisk fotbollsspelare, 28 år ung, nygift och trebarnspappa och plötsligt dö i en bilolycka. Fotbollsvärlden sörjer. Världen sörjer.

Det krockar så hårt när någon som lever det liv som miljontals andra människor bara drömmer om plötsligt inte lever alls.

Det blir en brutal påminnelse om att ingen av oss någonsin går säker. Det finns inga garantier. Livet är så stort och så skört. I dag är på riktigt det enda vi har.

Men vi som lever nu har ju faktiskt i dag. Den här riktigt regniga julidagen när stormen Ulla kom på oinbjudet besök och fotbollsvärlden i Vasa förberedde sig inför helgens cup. Den dagen fick vi.

Tack.

Jota. Dig minns vi.

Nej. Lycka är inte att komma hem till en diskbänk som ser ut så här.

Men lycka är att komma hem till en diskbänk som ser ut så här och inse vad man egentligen kommer hem till. Man kommer hem till ett kök där sonen och fyra kompisar har bakat kladdkaka och där dottern och hennes kompis har bakat kokosbollar och där barnen tillsammans har skapat några slags förutsättningar för spa med hjälp av avokado och honung.

Ljuvliga ting. Som kommer med sitt pris.

Lycka är väl att själv vara på en så pass bra och utvilad plats att man har sinnesnärvaro nog att se det och inte bara diskbänken. (Eller själva diskbänken går ju inte ens att ana, men ni förstår vad jag menar.)

Den här våren blev en vår när jag besökte läkare fler gånger än under hela resten av mitt vuxna liv sammanlagt. Jag har nästan drabbats av någon slags identitetskris. Vem är jag om jag är en sådan som har fel som måste kollas upp? Det har visat sig att jag är ganska långt samma människa ändå, så krisen har lagt sig.

När det ännu var mer vinter än vår blev en av mina vrister märkligt svullen och när det inte gick om kontaktade jag vården. 5 mars avbröt jag min runstreak som då hade fyllt dryga nittio dagar på grund av foten och sedan blev det en lång vila och några olika undersökningar. Jag har numera en slags diagnos. Och är ganska långt samma människa ändå.

26 maj tog jag en första länk igen, en mycket ödmjuk tvåa för att inte pressa min fot. Jag var så glad och tacksam över att kunna springa igen. Skulle det rentav bli en ny streak? Men nej. Dagen därpå stukade jag den andra foten rejält illa och fick röntgas och undersökas igen och sedan har det blivit att vila på nytt.

I kväll sprang jag på nytt. En otroligt långsam men rätt härlig femma. Efter tre och en halv månads vila är konditionen långt borta, nu kan det bara bli bättre.

Att kunna motionera och träna är en gåva och jag visste nog det redan innan den här våren kom men jag vet det nog ännu mer nu. Det har visat sig att jag också utan träning är ganska långt samma människa om jag tvingas till det, men jag vet att jag i längden är en gladare och friskare och piggare version om jag får och kan träna.

Någonstans medan jag inte har skrivit här har vi landat i sommarlivet. Vi har inget gjort och vi har massor gjort och långt ifrån alla stunder har varit vackra men väldigt många har varit fina och värdefulla och roliga.

Och i kväll satt jag plötsligt i soffan och la en patiens. Var ytterst medveten om att det här var något jag inte hade gjort på väldigt länge, antagligen mest för att jag inte känt mig ledig nog på väldigt länge. Och när den inte gick ut försökte jag igen. Inte heller den gick ut. Sjätte gången gillt. Vet du hur ledig man känner sig när man som nästan 42-åring lägger sin sjätte patiens i rad och Strövtåg i hembygden spelar i bakgrunden?

Otroligt ledig. Testa om du kan.

En annan ledig stund. Fångad av syster M.