Och så blev hon nio år, vår älskade Hilde Nora Birgitta.
Hon har vuxit fem år på ett nu. Hennes värld är så väldigt mycket mera hennes egen än den var för bara ett halvt år sedan. Hon vill och vågar så mycket, att få se det är bland det finaste som finns.
Men mycket av det som varit Hilde hela tiden finns kvar i allra högsta grad. Hon älskar sina människor och hon tycker om att visa det. Hon är livsglad och målmedveten. Hon kan sätta ord på sina många och stora känslor.
Hon ser ju sämre än vi andra, men på många sätt ser hon bättre. Hon kan läsa människor och rum och lägen, hon är lyhörd och uppmärksam. Och även om jag när som helst skulle ge henne en bättre syn så ser jag ju att hon får växa i annat viktigt när synen inte räcker till.
Jag älskar att få vara hennes mamma. Jag behövde nog just henne.
Den här dagen för exakt ett år sedan fick jag vara med om en av mitt livs allra mäktigaste stunder. Jag fick ett uppdrag som innebar ett av de största bevisen på kärlek som jag fått. Jag kommer aldrig någonsin att glömma 21 november 2024.
Vänskap. Är det inte något av det vackraste som finns? Och är det när vi verkligen behöver varandra som vänskapen är som allra, allra vackrast?
Jo, jag hör hur jag låtser. Vilken superlativens dag. Men det hjäls inte. Sådan är den här dagen för mig.
Och så hände det sig att jag en mörk och kall novemberkväll blåste liv i en gammal dator. En dator som fått vila sig i form rätt länge.
Det är ju fint att återse en gammal dator. Mycket finns ju numera i moln, men inte allt. Och där på skrivbordet låg den. En mapp med titeln De där orden jag aldrig vill glömma.
Och jag öppnade den och hittade skärmdumpar av Wilma-meddelanden som jag fick av studerande när jag senast slutade på ett jobb jag älskade. Det var ord som fick mig att gråta av tacksamhet och glädje och kanske lite stolthet. Det var ord som jag aldrig vill glömma.
Fatta att jag hade sinnesnärvaro nog att ta de där bilderna innan mitt gamla Wilma-konto stängdes. Fatta att jag visste att jag skulle kunna glömma annars.
Det gjorde jag. När jag tog en härlig lång promenad med en väldigt fin vän som jag inte träffat på alldeles för länge.
Det gjorde Arvid. Så han och hans kompisar ville ut och titta på dem. Och när jag kom hem låg fyra trettonåriga pojkar på en madrass vår balkong. Under och/eller i sovsäckar och med mössor och jackor.
Hur mysigt? Tonårskillar som bäddar ner sig tillsammans för att se på stjärnor. Prata och skratta.
Det sägs att november är mörk. Och hjälp vad det är sant. Men vänner. Nog lyser de upp vilket mörker som helst. Som stjärnorna. Både när man är fyrtiotvå och när man är tretton.
Det här är min sko. En av mina dyrare och fulare och viktigare. Med den här bad boyen i goretex och dess tvilling tar jag nämligfn alla hundpromenader i regn.
Men det här är också en berättelse om mig.
Den här skon har jag ägt och nyttjat i över två års tid. Och det är där som den där berättelsen kommer in. Finner du felet?
Senast nu finner du det. Den där plastdelen som prislappen satt fast i för ganska precis 750 dagar sedan sitter ju fortfarande kvar! Och jag har tänkt på det här inte varje men kanske varannan gång som jag har använt skorna sedan dess. Och ändå sitter den kvar.
Det här är (tyvärr) inte min sämsta egenskap som människa. Men den är absolut inte heller min bästa. Kanske en av mina märkligare. Men kanske också något av min räddning.
P.S. Jag kan inte låta bli att undra hur många gånger jag hade hunnit klippa bort plastbiten under den tid som jag ägnat åt det här blogginlägget. Inte så många gånger. Men nog en. Och det hade ju räckt. D.S.
-Mamma, tycker du att jag är självständig? frågar hon en vardagskväll samma månad som hon ska fylla nio.
Svaret är ovanligt enkelt. Ja, jag tycker hon är självständig.
Samtidigt är det ett för enkelt svar, för den egentliga sanningen är att hennes självständighet har golvat oss varje dag hela den här hösten. Hennes värld har blivit större och så mycket mer hennes egen. Bara ikväll är i sig ett bevis på det – hon tog sig själv till och från sin pianolektion. I mörkret. I reflexväst. Hon vågar och vill och gör sådant som ingen av hennes äldre syskon skulle ha gjort i samma ålder. Hennes tillit både till sig själv och omvärlden är större. Och för ett modershjärta som i någon mån varit oroligt ända sedan termen synskada användes för första gången är den tilliten helande.
Jag minns exakt när och var jag träffade henne första gången. På våra söners fotbollsmatch i Malax. Arvids allra första med sitt nya lag. Några veckor efter att vi flyttat från Helsingfors.
Jag minns exakt vad jag tänkte när jag träffade henne första gången. ”Hjälp vad hon är snygg!” Orimligt snygg var hon för en juniormatch i Malax. Men faktum är att hon är orimligt snygg för nästan alla sammanhang.
Jag minns inte hur det kom sig att vi började prata med varandra men redan där och då blev vi bjudna hem till henne och hennes familj på middag. Vi klickade direkt, så där som man kan göra ibland.
Så där som man får nåden att kunna göra ibland.
I dag är hon en av mina allra allra bästa vänner och den människa utanför min egen familj som jag har absolut mest kontakt med. Jag kan inte längre föreställa mig en tillvaro utan henne.
I dag har hon födelsedag. Och jag tackar Gud för att han skapade just henne och för att han såg till att vi fick träffa varandra. Tänk att jag råkade flytta till den by som var hennes hemby. Tänk att vi fick bli varandras bästa.
Och tänk att livet kan ge en en bästa vän också efter att man är närmare fyrtio än trettio. Det tåget går tydligen aldrig. Tänk att vi får prata och skratta och gråta tillsammans. Tänk att vi får ta promenader ofta flera gånger per vecka. Tänk att vi aldrig får slut på ord men alltid på tid. Aldrig blir vi klara. Och tänk att vi hittar varandra både i det roliga och lätta och i det djupa och utmanande. Och aldrig någonsin backar vi. Jag tycker så mycket om oss.
Grattis på födelsedagen, min älskade bästa vän!
Och här borde det finnas en bild på oss. Men jag undrar om det ens finns en sådan någonstans. Hemska tanke! Så istället en bild från vår promenadväg.
Nästan för lycklig 