Hilde hade en kompis på övernattning. En ny kompis. De lekte och hade roligt och kollade film och åt chips och sedan skulle jag läsa kvällsbok. Två stycken till och med. De fick välja varsin.

Hilde valde en helt vanlig bok. Minns inte ens riktigt vilken. Hildes kompis valde När jag lägger mig till ro. Med underrubriken 44 godnattböner.

Medan jag läste Hildes helt vanliga bok högt för flickorna förde jag en inre kamp. Kanske därför jag inte ens riktigt minns vilken. Vad skulle jag göra nu? Det är ju totalt orimligt att läsa 44 godnattböner för ett barn man känner ytterst lite och vars religiösa preferenser man känner absolut inte alls. Men det är ju också totalt orimligt att vägra henne hennes bokval, för jag kände ju som sagt henne ytterst lite. Och inte heller vill jag ju vara en sådan som skäms för evangelium.

Så jag gjorde en kompromiss. Jag valde att läsa bara en bön per uppslag (de låg ju i sängarna och såg inte texterna de gick miste om) och valde alltid den som var minst HC så där religiöst sett. Jag läste också med en melodi och stämma som var mer poesi än bön.

Jag tror Gud förstod vad jag höll på med.

Så då blev det slutligen ”bara” femton godnattböner. Framförda med rätt glättig stämma av en rätt nervös läsare/bedjare.

Allt möjligt gör man som förälder. Allt möjligt.

– Det enda du vill är att försöka förstöra mitt liv, ropar ett av de barn som jag burit under mitt hjärta.

Det är fint att vara förälder.

– Hördu, så där kan du inte säga till mamma. Det där kan göra ont ända in i hennes själ, säger ett annat av de barn som jag burit under mitt hjärta.

Det är fint att vara förälder.

Det är bara så mycket. Så olika. Så intensivt. Så omväxlande. Så (för)ödmjukande. Så underbart.

En tisdag sent i januari kan rymma så mycket.

Allt oftare tror jag att någon fattas. Fast vi är alla. Det känns liksom lite för… lätt. Är det kanske så här det är att ha stora barn? Att det plötsligt är så få du måste klä på och knäppa fast bilbälte på att det känns liksom lite för… lätt?

Kanske.

Och säkert finns det småbarnssaker jag kommer att sakna, men just den här känslan av att det mesta löper smidigt och enkelt kommer jag lätt att kunna vänja mig vid.

Jag skrev en kolumn i senaste numret av Kyrkpressen. Om bristen på oro i en orolig tid. Här kan du läsa den. Och här nedan kan du läsa ett P.S. till kolumnen.

P.S. När vi inte ber talar vi om källkritik.

– Ellen, visst vet du att allt som finns på Youtube inte är sant? hör jag Hilde förklara för sin goda, goda vän.

Jag känner mig lite nöjd. Det har gått hem!

– Men på Google är allt sant, tillägger Hilde.

Jag känner att vi får fortsätta. Både be och prata källkritik. D.S.

Det är trettondag och en av mina bästa vänner och hennes familj kommer på besök.

Jag vet inte vad du ser framför dig just nu. Tacos? Något annat familjevänligt och gott? Kanske.

Hur det blev?

Nå. Så här:

Jag konstaterar att Arvid borde äta något snabbt nu innan hans match börjar. Men att vi andra kanske kan äta något gott efter matchen. (Gotta love det här optmistiska med att tio pers ”kanske kan äta något gott” utan att ha tänkt ut något konkret alls.)

Det visar sig att också någon annan behöver äta något snabbt nu innan Arvids match börjar. Så vi kokar en påse makaroner.

– Har ni tonfisk? Har ni ägg? frågar min bästa vän.

Hon steker ägg. Jag river ost. Och folk äter. Gänget tar taberas på makaronerna och vi kokar en påse till. Tar taberas igen. Äter våra makaroner bara så där. Eller med ketchup. Någon festar till det med stekt ägg och tonfisk och riven ost.

Det är inte en speciellt festlig trettondagsmiddag, om vi säger så. Men jag skulle inte ändra på något alls.

Vi är enormt lyckligt lottade. Tänk att det finns en familj som vi kan bjuda hem utan att ens ha tänkt på maten. Tänk att det finns noll skam men tusen tacksamhet och glädje över att koka en påse makaroner tillsammans och sedan en till och bara ta vad som finns i skåpen.

Jag älskar allt som gör det lättare för oss människor att dela liv med varandra. Att sänka vissa trösklar till makaroninivå är ett sätt. Ibland ska vi ordna fint och laga tacos – ja! Men ibland ska vi se vad som finns i skåpen och nöja oss. Veta att ingen kom för maten på bordet ändå. De kom för människorna runt bordet. Ju.

– Alltså, jag hatar inte Putin. Men jag tycker han är väldigt, väldigt dum.

Sa Hilde Nora Birgitta 21 januari 2024.

Jag kan SÅ relatera.

Jag slog huvudet i bakluckan idag, just innan jag skulle smälla fast den. Det gjorde ont, absolut. Men inte så ont. Inte så ont att jag borde gråta. Definitivt inte så ont att jag borde ha svårt att sluta gråta.

Men grät gjorde jag. Och bilen hann inte ens rulla ut från gården förrän jag insåg att jag grät rätt lite för att det gjorde ont i huvudet och rätt mycket för att det gör ont i själen.

Det redan från början rätt sköra livet har onekligen blivit ännu skörare.

Det konstiga men helt fantastiska är ju att skörhet och starkhet kan växa fram i varandras närhet. Starkheten behöver inte krympa för att skörheten blir större. Båda kan rymmas i en människa. Samtidigt.

Det här är jag en julimorgon. Där sitter jag i mitt kök. Jag har just torkat hundkiss i köket och jag har varit ute på morgonkiss med min lilla valp. Min familj är hos mina svärföräldrar och en av mina bästisar sover i ett av barnens rum.

Jag är alldeles genomvarm i hjärtat. Kvällen innan har jag samlat tjugo kvinnor som är viktiga för mig för att fira min fyrtionde födelsedag. Det var underbart. Och spontant blev det en sådan där stund då många av dem sa något om vad jag har betytt för dem.

De sa så otroligt fina saker.

Om man kan leva på ord, och på sätt och vis kan man väl det, så lever jag fortfarande på dem från den där kvällen. Jag minns att jag redan den där morgonen efter i köket tänkte att många människor får de här orden först på den begravning där de själva inte är med och att det är ofantligt sorgligt att det är så.

Jag är välsignad med helt fantastiska vänner som gav mig den där kvällen. Som gav mig de där orden. Jag är då tacksam för att de tog chansen. Visst kan vi bli ännu bättre på att berätta för våra människor vad de betyder för oss? Vi vet ju aldrig hur mycket tid vi har på oss att göra just det.

Jag tänker ju på det nästan hela tiden, på hur stort det är att just jag får leva. Och minst någon dag i veckan tänker jag på att det kanske är just idag som jag inte längre får det.

På sistone har jag tänkt på det varje dag. Kanske inte så konstigt.

Och kanske inte så farligt heller. Det gör mig inte rädd och inte tungsint, det gör mig förundrad och tacksam. Och kanske lite mer beredd.

Jag tänker ju mig att det enda jag kan göra idag för att bädda för en helt oviss morgondag är att se till att jag inte blir ensam. Så jag håller i mina människor. Jättehårt och jättenära. Värnar om att vi fortsätter tala med varandra om det som är svårt och riktigt och viktigt. Det som är roligt också, ja. Men det måste finnas människor som känner mig. På riktigt.

Så jag fortsätter bygga skyddsnätet. Både fördjupar och breddar det. Är tacksam för att det finns. Är tacksam för att det växer och förstärks.

Det var en gång en tid när bloggar var en grej. När andra än jag själv envisades med att blogga. När vi tog pixliga bilder med telefon eller var ambitiösa med systemkamera (galna tanke) och skrev texter om dagar och tankar.

Och på den tiden läste vi varandras bloggar och lärde känna varandra. Och vi läste Evas blogg och lärde känna henne.

Någon av dem har jag typ aldrig träffat i verkligheten, någon annan ibland och någon rätt ofta. Idag träffades vi alla. Vi dök djupt in i varandras liv. Vi pratade om svåra och viktiga saker och vi skrattade massor och grät ännu mer. Och vi satt i kyrkbänken bredvid varandra på Evas och Sindres begravning. Och vi lovade att komma på varandras begravningar sedan. Om förhoppningsvis jättelänge.

Den senaste tiden har lärt mig att också relationer som växer fram på nätet och bor mest där kan bli så starka att sorg och saknad är på riktigt. Den här dagen underströk det. I kvadrat och kubik.

Vilken oerhörd sorg det är att Eva inte längre finns. Vilken oerhörd glädje det är att de här andra fantastiska kvinnorna fortfarande gör det. Vi ska ta hand om varandra alla dagar vi får ha varandra.

Eva, du fattas oss.