Måndagen den 15 juli 2013 tänkte vi tanken första gången; vi borde köpa ett österbottniskt sommartorp tillsammans. Min och min systers familj.

Handlingskraftiga som vi var började vi googla fram olika alternativ. Och vi hittade ett hus i Munsala på findit som såg intressant ut. Min svåger ringde upp och meddelade att vi gärna ville se huset.
– Just idag passar det tyvärr inte. Hur låter fredag?
Fredag lät dåligt. Kan vi inte få komma tidigare?
Damen i telefonen skulle ringa ett samtal och återkomma.

Kunde vi komma redan ikväll?

Jo.

Vi packade in fem barn i en bil och åkte till Munsala. Och vi visste ganska direkt att vi ville ha huset.

Dagen därpå kollade vi vad banken tyckte (vi hade ju som sagt tänkt tanken första gången bara ett drygt halvdygn tidigare) och banken tyckte ja.

På torsdagen skrev vi på papper. På torsdagen blev vi sommarhusägare. Dagen innan vi egentligen skulle få se huset första gången.

Samma torsdag fick vi veta att ett par andra hunnit meddela att de tar huset för samma summa som vi gav, då mellan tisdagen och torsdagen. Så det var ju för väl (bra uttryck) att vi hade planer på annat håll på fredag och inte kunde vänta.

Så sjukt menat på något sätt. Vi blev plötsligt med ett sommarhus på 250 kvadratmeter. Plus ett soldattorp från sent 1700-tal. Och en stor tomt full med nässlor och tistlar.

Ett av mitt livs största köp. Ett av mitt livs mest spontana köp.

Det fanns mycket att älska den här dagen. Mycket att tacka för. Mycket att glädjas över.

Så otroligt skönt att få somna en sådan kväll.

Det sägs ju att det tar en vecka att landa i semester. Den veckan har väl gått nu. Och jag har landat.

Jag i måndags: Jag älskar mitt jobb. Jag gillar mina kolleger. Jag saknar mina studerande. Tio veckor är länge. Och jag saknar redan nu att få andas i lugn och ro ibland. Sådär som jag får ibland på jobbet och ruggigt sällan hemma.

Jag i tisdags: Nog har det ju sin charm att vara ledig också. En stund. Men charmen höll i sig bara fram till lunch. Sedan var det tråkigt. Bara tråkigt.

Jag i onsdags: Det här kommer aldrig att gå. Varje dag är en vecka. Sommarlov passar inte min livssituation just nu. Åtminstone inte sommarlov med Fredrik på jobb.

Jag idag: Hemska saker så skönt det är med sommarlov! Härliga tider! Bara vi gör något vettigt varje dag och ser till att komma iväg på förmiddagen så går det här hur bra som helst.

Ja. Ibland går det snabbt. Jag vänjer mig vid vardagen väldigt lätt. Hur vardagen än ser ut. Nu ser den ut så här i en vecka till. (Förutom ett litet helt fantastiskt avbrott.) Sedan blir det en annan vardag och efter det ännu en. Och snabbt lär det gå att vänja sig. Och snabbt lär sommaren gå. Gårdagens maratonförmiddag till trots.

”Under studietiden har hon fört många intensiva diskussioner med ateister.
– Vi kan förstå varandra till en viss punkt. Men det är som att det fanns en färg som heter ‘ö’ som bara hälften av människorna ser men aldrig kan förmedla. Den dimension som för den troende är konkret och verklig tycks en person som inte tror aldrig kunna förstå.”

Citat av Josefin Öst, intervjuad i Kyrkpressen idag med anledning av att hon vann Arvid Mörne-tävlingen 2014.

Den här tisdagen lär inte ihågkommas som den bästa av sommartisdagar. Inte som den bästa av andra tisdagar heller.

Det började rätt bra. Sedan blev det lite sämre. Och sedan bättre igen, i ärlighetens namn. Men i självömkans, trötthetens och efterdyningarnas timma är det svårt att komma ihåg.

Eftersom jag är obotlig slutar jag ändå med det goda; vilken lycka att det här är mitt liv just nu när det smakar trä. Absolut ingen orsak har jag att klaga. Så enormt medveten jag är om det.

Jag vet att det är sommarlov när jag och barnen åker till Angry birds-parken och Ikea på lunch med våra bästa vänner bara sådär en tisdag.

Jag inser också att förra sommaren, då Fredrik var pappaledig, var vår kanske bästa någonsin. Onekligen känns det lite trist att redan nu veta att den sommar som kommer omöjligt kan toppa.

Nå nu. Nu är det sommarlov på riktigt. Och redan efter en halv dag känner jag att det är helt fantastiskt. Trots att det kändes mycket sorgligt i lördags. Trots att det kändes lite jobbigt i morse.

Nu är det på riktigt. Nu är det bara fantastiskt.

För faktum kvarstår; att inte få ha lugn och ro när man själv vill är inte så farligt när så mycket lugn och ro faller över en sådär okontrollerat ibland. Att inte få äta lunch ifred är inte så farligt när man får vila två timmar efter avklarad måltid.

Nu.

Idag är min sista arbetsdag. Om ungefär fyrtiofem minuter ska jag vara på jobbet (och här ligger jag kvar i sängen oklädd och oäten och spelar sudoku) för en dag då det gamla läsåret röjs undan och det nya planeras.

Sedan börjar sommarlovet. Ofattbart. Och fantastiskt.

Samtidigt… När jag jobbar äter jag lunch när jag själv vill och jag äter ifred. När jag jobbar rår jag sälv över en rätt stor del av min arbetstid och väljer själv var och när jag läser och kommenterar studerandetexter. Nät jag jobbar kan jag få stunder av total tystnad och lugn och ro.

När jag inte jobbar är det helt andra bud. Inte sämre bud, men annorlunda. Ett sommarlov utan måsten finns absolut inte med en ettåring. Och lugnet och ron får jag leta efter och värna om mellan ett och tre på eftermiddagen och åtta och åtta.

Samtidigt; det här är det enda sommarlov jag kan ha just nu. Det här är det liv vi valt och vi älskar det. Och ledigheten som inte kan ligga i noll måsten får därför finnas i noll arbetsrelaterade måsten.

Sommarlovet 2014. Bring it on. Men först den där sista arbetsdagen som börjar om trettioåtta minuter.

H, fortfarande oklädd och oäten

kan mycket väl ha varit den som vi fick igår efter åtta på kvällen, jag och min älskade Ingrid. När Arvid äntligen gått till bädds satt vi på balkongen och läste varsin bok.

Hon börjar bli stor, min lilla flicka. När hände det här? För några dagar sedan firade vi fem år i Helsingfors. Ingrid var inte ens ett då vi flyttade hit. Nu sitter hon på balkongen med mig i försommarkvällen och läser en bok. När hände det här?