Man kunde ju tro att höjden på min utseendemässiga karriär var när Fredrik för första gången sa att jag är den vackraste kvinnan i världen. Nej, förresten; när han för tvåhundrafemtionionde gången sa det. Då var det onekligen större.

Men höjden var det nog ändå inte.

Höjden på min utseendemässiga karriär var definitivt när jag för första gången (av inte så många men några nog) fick höra att jag är lik prinsessan Madeleine.

Såg just ett bildspel av den bildsköna prinsessan på Ebba von Sydows blogg. Och när jag såg henne som tioåring måste jag erkänna att till och med min mest skeptiska blick nog kunde skönja en likhet. Det var sedan någon gång i tonåren som vi gick åt olika håll vad utseendet beträffar. Hon valde ett bra håll.

För redan ganska länge sedan bad Lina mig alltså skriva ett inlägg om mammakroppen. Jag har funderat hur länge som helst på ämnet som på något sätt känns för stort och svårt, men det är ingen ursäkt i längden.

Frågan lydde: Jag skulle vara intresserad att höra din åsikt ang. post-graviditets kroppen. Jag skrev precis ett blogginlägg om hur jag känner en press från omgivningen att snabbt komma i form och att ”bli som vanligt” igen. Undrar hur du har förhållit dej till detta fenomen? Kanske det bara är jag som hittar på någon inbillad press? Skulle vara intressant att höra dina tankar om detta…

Det enkla och faktiskt helt och hållet ärliga svaret: Jag har aldrig känt någon press från omgivningen att snabbt komma i form och bli som vanligt igen.

Men: Jag har båda gångerna gått upp mindre än 10 kg i vikt och varit tillbaka i min ursprungliga vikt bara någon vecka efter förlossning. (Kuriosa för den som riktigt bryr sig: när jag hade fått Ingrid vägde jag några kilo mindre när jag kom hem från bb än jag gjorde när jag var första gången på rådgivningen. Så jag har alltså rätt gratis, oförtjänt och nådefullt blivit som vanligt snabbt igen.

Men igen (och nu blir det svårt): Jag har som vuxen kvinna mått som allra bäst i min kropp när den varit gravid och/eller nyförlöst. Kanske just för att den då ”får” vara i lite sämre skick än vanligt och min (igen gratis, oförtjänt och nådefullt) varit i mindre sämre skick än många andras. Det är så otroligt skönt att ”få” vara rundare och godare än vanligt. Och att dessutom ha världens bästa orsak att vara det. Att ge ett liv.

För mig är det här läget mycket svårare. Jag är inte gravid. Jag är inte nyförlöst (eller är jag det ännu när mitt barn blir åtta månader om två dagar? Säg gärna att jag är det). Jag ammar inte. Nu är jag bara en helt vanlig kvinna med en helt vanlig kropp som förväntas se ut och fungera som alla andras.

Och alla vet vi ju hur de kraven ser ut.

Till dem återkommer jag i del 2. Hoppas du orkar vänta ännu, Lina!

Lina önskade sig ett blogginlägg med tankar om mammakroppen. Jag är inte den som tar lätt på önskeinlägg och går som bäst omkring och skriver på inlägget.

I väntan på det en anekdot relaterad till ämnet:

Jag har just hoppat ur duschen och torkar min lekamen med badlakan när Ingrid dyker upp.
– Vad långa bröst du har, mamma, säger hon fascinerat och för sina kupade händer i en gest från axlarna ner till knäna. En gest som jag har svårt att finna fascinerande om man med det ordet menar något positivt.
Vad jag svarar? Här kommer världens kanske minst självdistanserade replik någonsin. Jag är inte stolt.
– Nä. Inte är de så långa. Det är bara för att jag står och torkar mig såhär som det ser ut så.

Som sagt. Jag är inte stolt. Att jag bjuder på det här inlägget är kanske enda tecknet på hoppet om räddning för mig.

Han heter Arvid Karl-Oskar. Och/men han kallas:

– Parven
– Arven
– Larven
– Parvisen
– Prvissiomo
– Sparven
– Sparrisen
– Kille-Mille
– Millen
– Milisen
– Gubbetjoff
– Gubbetjoff i landet
– I landet
– Tjoffen
– Pars (lite engelsk uttal)
– Parmesen

När jag en gång i tiden skrev ett liknande blogginlägg om Ingrids smeknamn var det en bloggläsare som frågade varför vi gett henne namnet Ingrid om hon bara kallades en massa annat. Den bloggläsaren tycker jag på något sätt synd om.

I maj månad läste jag en bok. En använder jag tyvärr här som antal och inte som obestämd artikel. Maj 2013 går därmed till historien som den sämsta läsmånaden i mannaminne. Sedan jag blev tillräckligt cool för att inse att jag inte är för cool för att läsa har jag antagligen aldrig läst så lite som jag gjort under månaden som gått. Det känns sorgligt, men man måste vara nådefull mot sig själv. Trettio kvadrataren, sjuttontusen elevtexter, en tidskrift, en årsberättelse och tjugo löpturer (ja, här får du dra imponerat efter andan) tog sin tid och samtidigt all min tid.

Hittills i juni månad har jag läst en bok. Jag har en känsla av att det blir bättre nu med läsningen.

Arvid har tre gudmödrar. Tre bra. En är född 1974, en 1984 och en 1994. Den yngsta blev student idag. Arvid firade sin godhjärtade, modiga, varma, känsliga, starka, kloka och vackra gudmor. Idag är din dag, underbaraste Ellen!

Hon är bara en av de många studenter jag fått fira idag. Att fira studenter ingår liksom i gymnasielärarjobbet. Och det där jobbet som är bra alla dagar är sällan lika bra som just den här dagen. På grund av det evighetslånga sommarlovet runt hörnet? Nej. På grund av att den här dagen påminner så tydligt om varför jag går till jobbet med lätta steg också i smällkyla och kolmörker en tisdagsmorgon i februari.

När de nya ettorna börjar gymnasiet är de små. Nästan alla är barn. Tre korta år får vi ha dem hos oss och när de sedan får sina vita mössor är de plötsligt stora. Nästan alla är vuxna. Att få vara med på första parkett när små blir stora är nästan magiskt. Att få vandra med en bit på vägen. Att få ta del av tankar och hemligheter. Att få ge ett råd någon gång ibland. Att få lyssna, uppmuntra och hjälpa vidare. Att få dela något av den förhoppning, den smärta och den osäkerhet som kommer med att vackla mellan barndom och vuxenhet. Att få se hur unga människor hittar sig själva och förhoppningsvis lär sig möta sin spegelbild och känna glädje och stolthet över det de ser.

Därför visar den här dagen så tydligt varför det här jobbet är så oförskämt bäst. Det är aldrig drygt hundratjugo ansiktslösa som slutar skolan. Det är samtal som förts, möten som blivit av och texter som lästs som sköljer över mig när de får betyg, ros och applåder gånger två. Det är stor tacksamhet och det är lika stor glädje. Och – paradoxalt nog – det är stolthet och ödmjukhet.

Och just för att tiden varit så rik så finns det också en gnutta sorg mitt i yran av tacksamhet och glädje. Jag kan ana hur det känns när fågelungar lämnar boet, när vuxna barn flyttar hemifrån. Visst är det sorgligt.

Men sorgen är aldrig bestående. Till skillnad från tacksamheten och glädjen som ingen och inget kan ta ifrån mig. Grattis, studenterna 2013! Tack för att ni gjort tre års vardag till tre års fest. Tack för att ni inspirerat, motiverat och utmanat mig varje dag. En del av mitt lärarhjärta kommer alltid att tillhöra er!