Är den värd det? har jag frågat ett par kolleger och ett par vänner. Jag bara visste att den skulle ta lång tid att läsa och jag ville veta om den förtjänade den tiden. Nu, med knappt tjugo sidor kvar, skulle jag säga Nja. Jag vet inte. Om den inte vore så brutalt omtalad skulle jag nog inte rekommendera den. För mig är det ibland ett självändamål att läsa sådant som är omtalat.

Och ja, på bilden försöker jag se ut som Knausgård själv gör på bokpärmen. För den prestationen skulle jag ge mig själv en sjua i skolvitsord.

Jag och mina fördomar.

1. I Österbotten finns inget att göra  – därför skaffar man barn så fort.

Nej, det finns faktiskt väldigt mycket att göra i Österbotten också. De flesta av mina vänner där gör lite för mycket, precis som mina vänner här. Att förstföderskorna är yngre i Österbotten beror antagligen snarare på värderingar och grupptryck.

2. Alla som bor på landet är händiga.

Nej, verkligen inte. Jag var inte händig när jag bodde på landet heller.

3. Alla som är från Helsingfors tror de är bättre än alla andra.

Nå förstås inte. Men, och rätta mig gärna om jag har fel, jag upplever ibland att en del huvudstadsbor vandrar omkring med en uppfattning om att alla andra helst av allt skulle vilja bo i Helsingfors men att en del bara är tvungna till ett sämre liv någon annanstans. Så inte att de är bättre, men att Helsingfors är bättre.

4. Att tala dialekt är töntigt.

Att inte kunna tala standardsvenska är besvärligt. Men jag har också, speciellt då jag jobbat som journalist, upplevt att det ibland kan vara väldigt besvärligt att inte kunna tala dialekt.

5. I Helsingfors vill alla veta var du bor – på basen av det bestämmer de om du är intressant eller inte.

Jag har aldrig märkt det. Ingen har någonsin visat något uppseendeväckande intresse för min boningsort. Kanske jag bara från början är så brutalt ointressant att det inte ens är värt mödan att ställa frågan.

6. Alla i Österbotten vill höra till Sverige.

Nej. Men många i Österbotten föredrar svenska tidningar och svensk tv helt enkelt för att de förstår svenska. Till skillnad från finskan då. Jag vill inte höra till Sverige. Men ibland vill jag bo i Sverige. Den känslan infinner sig dock allt oftare sedan jag flyttade till Helsingfors. Kom gärna med en psykologisk analys av det om du kan!

7. Helsingforsarna kan inte säga en enda mening utan att använda ett finskt ord.

Nog en enda mening. Mera än så säger jag ogärna och hänvisar till mitt yrke.

8. Nylänningarna är mästare på small talk, men kunde inte bry sig mindre om svaren.

Nej. Väldigt få människor i det här landet är mästare på small talk. Tyvärr betyder ju inte det att väldigt många människor i det här landet är mästare på att bry sig om svaren.

Om en vecka ska jag avlägga visit. En av värdinnorna har beskrivit sin längtan efter vårt besök med orden Det är så kul att man nästan blir rädd.

Jag känner onekligen av en viss press att leva upp till hennes ganska höga förväntningar. Må jag lyckas.

Är det någon annan än jag som har insett att Emil Eltons pappa nog är det bästa som hänt världen på länge?

Någon gång mellan klockan sex och sju fick  jag återförenas med min enfödda dotter efter en dryg vecka på olika håll. Jag ville aldrig släppa när vi väl kramades, hon och jag. Och under de tre-fyra timmar vi haft tillsammans sedan dess har livet med barn känts nästan orimligt fantastiskt. Jag har tjuvkikat på henne när hon vandrat omkring och existerat i sitt hem. Ordnat med sina saker. Pratat med sina mjukisdjur. Jag har njutit nästan osunt mycket av ett parti Alfons Åberg-memory. Och jag har helt ärligt frågat mig om det finns något negativt alls med att ha barn.

Den frågan har jag kanske aldrig tidigare ställt.

Måndagskväll tio före tre. Eller tisdagsmorgon samma tid. Lite hur man ser på saken. Jag äter glass, tittar på idol från i fredags och känner olika saker. Mest av allt tacksamhet över en resa som verkligen behövdes och som gav glädje, som spelade roll och som gav vila.

Och jag reser ju så pass sällan och lite att jag blir nästan lite förvånad varje gång jag landar hemma i Helsingfors igen. Tänk att jag får leva vidare ännu en stund.

Att för sjätte gången komma till den här kyrkan i Shadwell är lite som att komma hem. Vilken välsignelse det är att få ha alla dessa hem.