Bakom oss just nu: en underbar återförening med en underbar ung man och hans underbara föräldrar. Samt god mat och en god natts sömn.

Framför oss just nu: det som åtminstone på pappret är den svåraste resesträckan. Vi laddar, förbereder mentalt, hoppas och tror (?) på det bästa. Den här sträckan med det här färdmedlet har knäckt starkare kvinnor än mig och Ingrid.

Ingrid har haft en trolovad ungefär lika länge som hon har haft ett liv utanför mig. På senare tid har vi på grund av taskiga geografiska förutsättningar försummat närkontakten till den unga mannen i fråga, men nu reparerar vi delar av skadan med en kort visit i den stad där jsg växte upp.

Efter att Ingrid tillbringat delar av tågresan iklädd endast trosor tar jag tillbaka delar av mitt senaste inlägg. Så gör man inte om man är världsbäst resesällskap. Speciellt inte om det gör medresenären ledsen.

Mitt resesällskap är världsbäst. Som sagt. Jag förtjänar det inte.

Mitt resesällskap är världsbäst. Som sagt. Jag förtjänar det inte.

Under den senaste timmen har jag nästan börjat gråta kanske sju gånger. Min och Ingrids resa skulle kanske ha kunnat börja bättre. Å andra sidan skulle den med all säkerhet ha kunnat börja sämre. Men ibland är små bekymmer stora. Och idag var väskan ohyggligt tung, snön ohyggligt djup och mitt tålamod ohyggligt lättprövat.

Ingrid har däremot skött sig ohyggligt väl. Hon har samarbetat som aldrig förr. Jag förtjänade det inte.

Första etappen är avklarad. Den mellan Stenhagen och Böle. Må den vara den jobbigaste.

Ibland påminns jag om varifrån Ingrid fått åtminstone delar av sin självkontroll. Före sju i morse plogade jag cykelvägar i mina springskor. I kombinationen snöfall och motvind. Och sprang dessutom längre än jag sprungit sedan jag var ogift. (I ärlighetens namn varade ju motvinden bara tills jag svängde om och sprang hem igen, men vem minns det nu?)

För en timme och tio minuter sedan sa jag åt Fredrik att jag bara vill internetta några minuter så att vi sedan kan ha roligt resten av kvällen. Och nu sitter jag fortfarande framför datorn. Jag är en dålig fru ibland.

 

Men jag fastnade. Lite här och lite här och lite här.

 

Det är så typiskt. Så irriterande typiskt.

 

Och jag känner mig så enormt naiv. För i min värld är det alldeles självklart att jurymedlemmar inte drar hemåt. Jag har inte ens tänkt tanken. Och egentligen är jag hellre naiv än misstänksam. För misstänksamhet är så jobbigt och bittert.

 

Och jag tycker att juryn lyckats bra med att välja ut verkligt varierande bloggar i ett relativt heterogent bloggsamhälle, trots att jurymedlemmarna anklagas för att ha samma profil. Det i sig bevisar i mina ögon att de förtjänat det uppdrag som de tagit på sig.

 

Och jag inser först nu att det väl är naivt av mig att skriva det här. I egenskap av nominerad kanske jag kan anklagas för att fjäska för jurymedlemmar eftersom jag anser att de skött sin uppgift.

 

Nej. Så kan jag ju inte börja tänka. Hur kan någon?

 

I min värld gör de allra flesta sitt allra bästa för det allra mesta.

 

Till och med jurymedlemmar. Jag har lite tilltro till mina medmänniskor och det tänker jag inte skämmas över. Jag tror det bästa om folk. Och jag blir egentligen väldigt sällan besviken. De flesta av oss växer med det ansvar och den tilltro som andra ger oss.

Vi människor är vanedjur. Snabbare än vid nästan allt annat vänjer vi oss vid vardagar. Nya jobb, nya hem, nya närbutiker, nya bussutter…

 

När Ingrid var bebis var apotek vår vardag. Vi besökte apotek minst en gång i veckan. Vi blev medlemmar och stamkunder för vi visste att det lönade sig. Tänk så sorgligt. Att det någonsin lönar sig. Varje gång vi fick ett nytt recept, en ny medicin, en ny salva så hoppades vi att lösningen var nära, att hon skulle sluta riva sig blodig, att hennes hud inte längre skulle vara hennes fiende.  När Ingrid var bebis var det vår vardag att svara på varför hon såg ut som hon gjorde. Varför hon var så röd runt munnen. Varför hon blödde på armarna. Varför hon flagnade.

 

När Ingrid var ett år var det vår vardag att få höra att hon såg bättre ut. De som träffade henne första gången förundrades över hur dålig hennes hud var. De som kände henne från tidigare förundrades över hur bra hennes hud var.

 

När Ingrid är två år är apotek inte längre vår vardag. Nu pratar ingen längre om hennes hud. Hon har blivit väldigt mycket friskare. Hon kan vara barbent och bararmad. Hon kan bada utan att man måste hålla hennes händer och hindra henne från att slita sönder sin hud. Det är så häftigt. Nästa gång hon besöker sina yngsta kusiner kan hon för första gången vara utan strumpor. Hon kan också springa omkring lättklädd, vilket speciellt en av kusinerna tycker om. Så har det inte varit förr. Och det är så stort att få kalla det vardag.

 

Jag märkte inte riktigt när det hände. Men det hände. Och jag bara tackar och tar emot den nya vardagen.

Varmt välkomna till nedersta hyllan i vårt köksskåp!

Att kunna förvara franska pastiller och öppnade konfektaskar på golvnivå trots att man delar livet med en tvååring känns lite ovanligt. Om Ingefrid ser att någon av oss tuggar på godis säger hon åt sig själv eller oss:
– På julen får jag äta godis.
Samma sak säger hon när vi går förbi godishyllorna i butiken.
Den självkontrollen kommer hon säkert att ha nytta av senare i livet. Jag vet inte med glädje, men helt säkert nytta.