Ensam

Jag tror att vår dotter lever i en trotsperiod. Det har jag å andra sidan trott i ett halvt år (man vill ju alltid ha en förklaring till strul) men nu tror jag det med en ny intensitet. När hon är som mest arg ligger hon raklång med ansiktet mot golvet och ropar. Och så efter en stund vrålar hon att hon vill vara ensam och går bestämt till sitt rum (vilket känns väldigt tonårsaktigt på ett oroväckande sätt).  

  

Efter en mycket kort stund i ensamhet brukar hon ropa att hon vill kramas. Och sedan  kommer hon springande med öppna armar och kramar mig hårdare än någonsin. Ibland säger hon förlåt. Ibland säger hon bara ”min lilla mamma” med stor kärlek i rösten.

  

Och i den stunden känns trotsanfall och raseriutbrott som ganska små problem.

  

Men när hon och jag är ensamma  i  butiken och vi har korgen full med varor som ska betlas och packas känns de nästan (med stark betoning på nästan) som u-landsproblem.