Nog är det ju märkligt när fjärrtågpriserna är så höga att det nästan känns ekonomiskt lönsamt att vara studerande.

Nog är det ju märkligt när fjärrtågpriserna är så höga att det nästan känns ekonomiskt lönsamt att vara studerande.

Linn ställde kloka frågor som förtjänar kloka svar. Jag vågar inte lova att jag kan leverera just det, men jag kan lova att jag gör ett tappert försök.

 

Hurdan är din Gud och vad fyller han för funktion i din vardag? Snackar du med Gud som en kaveri?

 

Gud är fantastisk. Han älskar mig trots att han känner mig. Han bär mig trots att jag ibland har svårt att bli buren. Han välsignar mig med enormt mycket gott trots att jag ibland glömmer bort att tacka honom för det. Han finns alltid där för mig trots att jag ofta föredrar att umgås med andra. Han kräver ingenting av mig trots att han känner till min potential bättre än någon annan.

 

Ibland känner jag mig lite hycklande när jag säger att tron på Gud är det absolut viktigaste i mitt liv eftersom min tidsanvändning ofta pekar på något helt annat. Samtidigt tror jag uppriktigt att jag om det verkligen gällde skulle ge bort allt annat före min tro. Varför? Jo, för att tron fyller en funktion i min vardag.

 

Det viktigaste som tron gör för mig är att den befriar mig från rädsla och oro. Jag oroar mig faktiskt nästan aldrig för någonting. ńnnu för några veckor sedan hade jag ingen aning om hur jag skulle försörja min familj efter utgången av maj månad. Och det störde mig inte det minsta. För jag visste att det skulle ordna sig. Det gjorde det också.

 

Ibland skiter det sig också i mitt liv. Men jag har en grundvisshet om att allt ordnar sig. Inte alltid som jag vill eller tror, men på något sätt ordnar sig alltid allting.

 

Jag snackar inte med Gud som med en kaveri, mest för att jag snackar om saker på ett annat sätt med honom även om jag snackar om ganska samma saker. Jag behöver inte förklara någonting, jag behöver inte försvara någonting, jag behöver bara vara. Jag snackar med honom många gånger varje dag. Ofta väldigt snabbt och kort. Ett tack för att någon livspusselbit föll på plats. Ett hjälp när jag inte vet hur jag ska hantera en annan bit. En bön om att en människa jag möter när jag går till jobbet ska få en helt otroligt bra dag, en så mycket bättre dag än den människan hade trott.

 

Nu ska jag öva min finska och tanka osunda kroppsideal. Huippumalli haussa.

Vi andra välkomnar våren. Ingrid plockar in pulkan.

Jag ångrar inte äktenskapet, inte den stora festen och inte tidpunkten. Men jag ångrar min klänning, min frisyr och min slöja. Samtidigt vet jag att jag valde det som då var det finaste i mina ögon. Jag får väl vila i det.

Nu ska jag vara konkret.

 

Kristna människor MŅSTE gifta sig när de är unga.

 

Jag var 21 år ung när jag gifte mig. De flesta av mina kompisar tyckte inte att det var huvudlöst tidigt. En del av mina kompisar gjorde naturligtvis det, men de förstod mitt sätt att tänka.

 

Jag gifte mig med den man jag då visste (så mycket man nu kan veta) att jag ville dela mitt liv med. Jag har aldrig ångrat att jag gifte mig så ung. Det kan jag säga helt utan överdrift.

 

Vi gifte oss för att vi tyckte att äktenskap var ett bra och tryggt sätt att leva tillsammans. Vi visste vad vi gjorde (så mycket man nu kan veta).

 

Jag tycker om tanken på det där löftet vi gav när vi gifte oss, den ärliga ambitionen att älska varandra, respektera varandra och göra den andra gott tills döden skiljer oss åt. Sedan är jag förstås medveten om att det inte alltid blir så, att det till och med ofta inte blir så. Men ambitionen var och är väldigt äkta.

 

I kristna sammanhang talar man ofta gott om äktenskapet, man talar om det som något som Gud själv har instiftat (knepigt ord). Och jag tror att många kristna därför gifter sig unga. När en del andra tänker: varför inte leva ihop sju år före vi gifter oss kanske en del (obs! inte alla!) kristna tänker: varför leva ihop sju år före vi gifter oss?

 

Och vem kan egentligen säga vilket som är mera rätt? Eller mera förnuftigt?

 

Det finns också många kristna som gifter sig senare i livet, som vill leva ihop sju år före de gifter sig. Och nu kommer vi till att det här är just en sådan där moralisk fråga där ingen kan säga att de med säkerhet har ”rätt”. Kanske till och med en fråga där ingen har rätt och ingen har fel. Det är ju ingen frälsningsfråga. Jag valde själv att gifta mig tidigt och skulle välja på samma sätt igen. Men det betyder inte att jag anser att andra som väljer annorlunda gör fel. Och det betyder verkligen inte att det är min uppgift att döma dem.

 

Det här är grått. Livet är inte svartvitt, inte ens för en kristen.

 

Jag har kristna vänner som bor tillsammans utan att vara gifta. Jag har kristna vänner som gift sig utan att ha sovit en enda natt i samma säng.

 

Och jag respekterar och tycker om dem alla.

Man ska inte skratta åt andra människors olycka. Speciellt inte när ”andra människor” är ens egen älskade man.

 

Men. Min man ringde på förmiddagen och informerade mig om att det tog honom 45 minuter att få på dottern blöja och kläder i morse. Dessutom kissade hon i soffan.

 

Att det tog 45 minuter är på inget sätt roligt. Om man skrattar åt sådant behöver man hjälp eller uppleva det själv. Men att hon kissade i soffan – det är lite roligt. Mest kanske för att det faktiskt aldrig hänt något liknande. Tänk det! Hon har levt i ett år, tio månader och tio dagar och ALDRIG tidigare kissat utanför blöja eller potta.

 

Jag tror hon borde tilldelas ett diplom i väplacerat kissande.

Titta vem som är tillbaka!

Jag tar paus från fördomarna för en stund och försöker enligt bästa förmåga besvara några av de frågor som Peppe och Linn framförde.

 

Tror du att du kommer att komma till himlen när du dör?

Ja, jag tror det. Jag vet att det låter som ren idioti i de flesta människors öron, men jag tror på ett liv efter det här. Jag tror att Greta 96 år som dog i stillhet förra veckan får ett fortsatt liv. Jag tror att Janne snart 8 år som dog i leukemi förra månaden får ett fortsatt liv. Jag tror att det barn som skulle ha bilvit en Venla om det var en flicka och en Kevin om det var en pojke som dog tre timmar efter förlossningen i går får ett fortsatt liv. Och jag tror att min fortsättning sker i det som i folkmun kallas himlen, oavsett när den blir av.

 

Som sagt; väl medveten om att detta låter som idioti i de flesta människors öron.

 

Och. Jag kan erkänna det. ńven om jag kallar mig troende så är jag ju just troende, inte vetande (precis som alla kristna och alla icke-kristna). När jag en gång kommer till himlen kommer en del av mig att bli lite förvånad och positivt överraskad. Så det var sant ändå?

 

Hur ser den ut?

Det här funderar jag väldigt lite på. Jag tror några saker:

– den kommer att överträffa mina vildaste förväntningar eftersom jag som bristfällig människa i en bristfällig värld inte ens kan tänka mig den slags godhet som finns i himlen

– där får jag se Gud ansikte mot ansikte. De små glimtar jag kan ana av honom redan nu multipliceras i det oändliga och jag får sitta och mysa med honom hur mycket som helst. Han har alltid tid och han har alltid intresse.

– det jag alltså tror mig veta om himlen är att den innebär gemenskap med Gud

 

Finns det ett helvete?

Ja, jag tror det. Och den har jag funderat lika lite på som himlen. Men jag tror en sak:

– helvetet är ett fortsatt liv helt utan de små glimtar av Gud som jag kan ana redan nu

– helvetet är en plats som innebär avsaknad av gemenskap med Gud.

I min värld låter det sorgligt och bedrövligt och meningslöst och mörkt och hemskt och eländigt. I din värld låter det kanske helt normalt. Kanske till och med ganska skönt.

 

Kommer de icke-troende att förpassas till helvetet när de (vi) dör?

Jag tror att de väljer det själva.

Men jag tror också att de kommer att få många chanser.

Och jag tror att Gud vill ha med så många som möjligt, inte för god statistik utan för att han vill bära oss alla. Följdaktligen tror och hoppas jag att vi kommer att vara flera än jag tror i himlen sedan.

Eftersom det är söndag tillåter jag mig själv att skriva ännu ett trosinlägg (ord som högstadiepojke kanske skulle skratta åt).

 

Jag behandlar alltså härmed nästa fördom. ńnnu mer än förr gäller regeln: läs inte om du inte bryr dig.

 

3. Kristna människor dömer andra människor som inte tror som de.

Det här är knepigt. Av många olika orsaker.

 

Om du hade lärt känna mig när jag var aderton så skulle du garanterat ha fått en uppfattning av att jag dömde andra människor. Min värld var väldigt enkel och svartvit, så där som världen ofta är för människor som är ännu yngre än jag är i dag. Jag tog väldigt starkt avstånd från vissa saker (till exempel alkohol med fylla som konsekvens) och gjorde det med en nästan överdriven tydlighet. Tyvärr gjorde jag det dessutom i min kristna tros namn, och det är jag ledsen över i dag. Min tro kom i andras ögon att handla väldigt mycket om att jag tog avstånd från sådant som de tyckte var roligt och det är orättvist. Framför allt mot den Gud jag tror på.

 

I dag har jag betydligt färre åsikter än när jag var aderton. Jag är betydligt mindre säker och betydligt mera fri.

 

Men. Som kristen tror man ju att man har rätt, och av den anledningen blir den här fördomen lite knepig. Nu pratar jag inte om detaljnivå, verkligen inte. Inom kristenheten finns det enormt många olika syner på till exempel moraliska frågor och när det kommer till dem tror jag att ingen är tvärsäker. Alla söker ärligt det rätta efter bästa förmåga.

 

Men. Som kristen tror man att Gud finns och som kristen tror man följdaktligen att de som inte tror att Gud finns tror ”fel”. Precis som icke-kristna tror att kristna tror ”fel”. Och antingen finns ju Gud eller så finns han inte. Det här är obekvämt, speciellt i ett individualistiskt samhälle där allt som känns rätt för dig anses vara både rätt och sant för dig. Men Gud kan ju inte både finnas och inte finnas. På något plan kan jag sträcka mig till att han på sätt och vis kan finnas i mitt huvud och inte i ditt. Men utanför våra egna huvuden så finns han eller så finns han inte. Oavsett om det känns rätt för oss eller inte.

 

En av mina favoritförfattare heter John Ortberg. Han har skrivit ett par av de böcker som betytt allra mest för mig. Mera än de största romanerna, mera än de största verken. Så här skriver han i sin senaste bok:

 

”Enbart bevis kan inte visa på ett otvetydigt sätt att Gud existerar eller inte. ńndå måste vi välja om vi ska söka honom. Att inte välja är ett val i sig. Ditt vad började när du föddes. Du blev ”utslungad”. Du kommer att satsa ditt liv på det ena eller andra sättet. Antingen finns Gud, eller så finns han inte. Krona eller klave – det finns inget tredje alternativ.”