Så här nyss hemkommen på småtimmen kan jag bara konstatera att jag än en gång påmints om ett livsviktigt faktum; det finns inget större än att vara älskad och få älska. När påminnelsen slog till blev hemlängtan stor och något tidigare än planerat är jag hemma igen hos dem som gör mitt liv så rikt.

Jag antydde tidigare att den lunch jag intog med min man i dag fick ett dåligt slut. Känner att jag måste förklara mig lite så att han inte får någon oförtjänt skuld. Han har trots allt varit en fantastisk make också denna dag och till och med försett mig med en röd ros och en låda belgisk tryffel.

Det som fick mig att hastigt slänga i mig min lunch och önska mig en plats någon annanstans på vårt jordklot var att någon på restaurangen (jag misstänker starkt en äldre herreman) osade svett. Jag avskyr det. Jag avskyr det. Jag avskyr det. Kanske inte lika innerligt som min lillasyster som valde bort gymnastik i gymnasiet av den orsaken, men ändå tillräckligt innerligt för att inte kunna njuta av min lunch i sällskap av sådana jobbiga sidoeffekter.

Jag vet att det här verkligen är ett lyxproblem. Och om människan som stank skulle ha sett ensam, utstött och olycklig ut skulle jag aldrig klaga utan bara tyckt synd om. Men eftersom mannen i fråga såg välmående och älskad ut kan jag känna mig lite ledsen över att ingen i hans sällskap upplyste honom om den rådande situationen.

Ett annat lyxproblem är att jag ska vara på en annan plats om femton ödmjuka minuter. Dessutom i någon slags ansvarsroll. Jag borde seriously sluta avnjuta svenska storbloggar samt bejewled 2 och palta på mig någon halvfräscht i stället och ge mig iväg.

När jag skulle hoppa på tåget i dag kom jag till stationen 12.11. Tåget skulle gå 12.14 och jag kände ett starkt behov av att plocka fram lite jobb och utnyttja tiden. Jag stod ute i regnet. Jag tror det här är ett säkert tecken på att man har mycket jobb. Men så länge det är så här roligt gör det absolut ingenting.

Jag har firat fredagseftermiddag på språng. Häng med härligt folk i ett skyltfönster inne i centrum. Lunch med min älskling. Som slutade på kanske värsta tänkbara sätt. Sedan jobbade jag en timme på ett café och var så effektiv att jag nästan ville ställa mig upp där och då och ropa ut min egen förträfflighet. Men i detta rike av ödmjukhet är sådant beteende inte uppskattat så jag höll det inom mig. Sedan umgicks jag med en av världens i särklass bästa 15-åringar.

Nöjd med min eftermiddag kom jag hem till min innovativa, kreativa dotter. Hon har skapat smycken av en leksak. Den blå ringen i tyg kan användas som…

… halsband

och som….

… som någon form av huvudkrans.

Det blev ännu en kväll med pinfärska konfirmander. Roligt. Jag tycker om tonåringar. Och varje gång jag umgås med dem i grupp fylls jag ändå av en sådan glädje över att inte längre behöva tillhöra den skaran. Det är skönt att vara vuxen. Oj, vad det är skönt att vara vuxen.

När jag var barn såg jag vuxenlivet som en tillvaro där man fick äta godis när man ville och lägga sig när man ville. Och med facit i hand måste jag väl erkänna att det faktiskt är precis så det är. Denna ödmjuka, alldagliga torsdag ska jag kalasa på godsaker med min älskling. Och jag ska gå och lägga mig precis hur sent jag själv vill. Slå klackarna i taket och njuta av det faktum att jag får och kan göra nästan precis vad jag vill.

Jag och Ingrid bekänner fotbollsfärg i dag. Fredrik köpte den här mössan första gången vi var i London. Eftersom han inte passar i den alls så bär vi andra upp den med värdighet och stolthet.

Oj, vad Ingrid är söt! Innan jag blev förälder trodde jag att man i något skede skulle bli immun mot sitt eget barns söthet. Jag är inte det minsta immun. Jag rörs av den varje dag.

Jag är ljuv som en älva.

Det måste vara något fel på den här bilden. I allmänhet klär jag löjligt bra i mössor, men här är jag bara en besvikelse.

Jag har jobbat sjukt hårt och sjukt mycket den här veckan. Och lär fortsätta göra det åtminstone några dagar till. På grund av yttre orsaker som till exempel sjukdom hos mig själv, min dotter, min man och andra har allt hopat sig. Jag drunknar i saker jag borde göra. Men i egenskap av människa klarar jag inte allt det där på en gång. Det finns ju en gräns för hur mycket man orkar på en dag. Speciellt dagen efter att man på natten hade två långa, sega och ack så omotiverade sömnavbrott.

Jag har jobbat sjukt hårt och sjukt mycket den här veckan. Och lär fortsätta göra det åtminstone några dagar till. På grund av yttre orsaker som till exempel sjukdom hos mig själv, min dotter, min man och andra har allt hopat sig. Jag drunknar i saker jag borde göra. Men i egenskap av människa klarar jag inte allt det där på en gång. Det finns ju en gräns för hur mycket man orkar på en dag. Speciellt dagen efter att man på natten hade två långa, sega och ack så omotiverade sömnavbrott.

Om du har för lite att göra eller för mycket fritid – men bara då – ska du börja spela bejeweled 2. Jag återupptog för en månad sedan mitt spelade efter en paus som man räknar i år. Sedan nystarten har jag spelat över 400 gånger. Det blir många spel i veckan. Mitt förhållande till spelet kan ändå fortfarande klassas som sunt. Anser jag. Och jag vet inte om jag vill veta om någon tycker annorlunda.

Min skatt. Min inspiration. Min rekreation. Min bokhylla. Den suddiga parveln i förgrunden är förstås inte fy skam hon heller.