Vissa plagg får aldrig bli för små. I dag älskar jag Ingrids rockbody. Hon bär upp den så bra och har all attityd som krävs. Men halshålet är ju oroväckande djupt. Så där brukar det börja. 86, here we come!

För ett par månader sedan vaknade vi i positiv chock om dottern klarade en natt på elva timmar. Nu drar hon gladeligen ett klockvarv. Inte var, men varannan natt. Jag vet inte vad som har hänt. Men jag vet att jag tar emot det med stor och ödmjuk tacksamhet. Att få vakna utvilad är kanske det bästa tänkbara.

Det blev en spelkväll. Hurra för vänner som kan umgås sena kvällar när man själv har ett sovande barn i rummet intill!

Jag vann inte. Kom inte ens på andra plats. Men kom inte sist heller. För husfridens skull är det väl bäst att jag inte talar så mycket om vem som kom sist.

Jag tror att man ibland mår bra av en gnutta självbedrägeri. I går skrev jag en lista över alla ogjorda arbetsuppgifter. I kväll, efter ett par timmars arbete på ett mysigt café med landets gladaste flicka bakom disken, fick jag dra streck över några av de arbetsuppgifterna. Faktum var ändå att uppgifterna utan streck var många gånger fler än de med streck. Så jag bedrog mig själv. Jag kompletterade helt kallt listan med uppgifter som jag utförde redan förra veckan. Och jag drog streck över dem. Och plötsligt kändes proportionerna mycket trevligare. Självbedrägeri när det är som bäst.

Jag tror att man ibland mår bra av en gnutta självbedrägeri. I går skrev jag en lista över alla ogjorda arbetsuppgifter. I kväll, efter ett par timmars arbete på ett mysigt café med landets gladaste flicka bakom disken, fick jag dra streck över några av de arbetsuppgifterna. Faktum var ändå att uppgifterna utan streck var många gånger fler än de med streck. Så jag bedrog mig själv. Jag kompletterade helt kallt listan med uppgifter som jag utförde redan förra veckan. Och jag drog streck över dem. Och plötsligt kändes proportionerna mycket trevligare. Självbedrägeri när det är som bäst.

– Meja, meja, säger Ingrid när man läst ut boken och trodde uppdraget var avklarat.
– Meja, meja, säger Ingrid när hon genomfört det ärevördiga uppdrag som består i att slänga blöjpåsen i den stora roskisen på gården.
– Meja, meja, säger Ingrid när hon avklarat portion ett av middagsuppdraget.

Däremellan säger hon också en massa annat. Hon talar meja meja för varje dag som går. Men mest talar hon om sin mössa. Hon vill ha den hela tiden.

Jag har tappat bort mina glasögon. Jag har inte sett dem på ett halvt år. Tyvärr har jag en känsla av att jag inte har sett dem sedan vi flyttade hit. Det är inte bra. På sistone har jag tänkt ovanligt ofta på mina glasögon. Jag hoppas intensivt att det är ett tecken på att de är på väg tillbaka till mig.

Jag har tappat bort mina glasögon. Jag har inte sett dem på ett halvt år. Tyvärr har jag en känsla av att jag inte har sett dem sedan vi flyttade hit. Det är inte bra. På sistone har jag tänkt ovanligt ofta på mina glasögon. Jag hoppas intensivt att det är ett tecken på att de är på väg tillbaka till mig.

Bäst hittills i dag: att få jobba hemifrån så här på eftermiddagen. Man, it’s good. Förmiddagen på jobbet var på alla sätt angenäm, men att få fortsätta arbetsdagen på min favoritplats är på minst lika många sätt angenämt. Att man drunknar i arbete spelar inte lika stor roll när så mycket annat är så bra.

Nio av tio gånger förstår jag precis och är sval och självklar. Men ibland kommer det över mig med en sådan kraft att jag nästan baxnar. Tänk att jag är hennes mamma. Tänk att hon ser mig och tror sig se alla svar på alla frågor och alla möjligheter till alla godheter. Inte konstigt att man känner sig otillräcklig. Men ingen har väl någonsin räckt till så där egentligen. Och ändå har det blivit bra så enormt många gånger.

Älskade lilla du. Jag gör så gott jag kan. För dig kan jag ibland sträcka mig till att göra det också om det är lite för mycket.