Jag var med som lärare på årets Stafettkarneval. Jag delade bussresa, klassrumsgolv och medhavda kokta ägg med ett stort gäng helt fantastiska ungdomar som hela tiden visste att de inte kommer att stå på någon prispall. De skulle ge sitt allt, men speciellt långt skulle det inte räcka. De hejade på varandra, peppade varandra och vissa av dem övade sin växling med rätt person för första gången på uppvärmningen. Någon visste inte hur långt hen skulle springa i en av stafetterna. De var där. De njöt.

Min bästa kompis var också där som lärare. För elever i åk 1-6. Hon visste hela tiden att de inte kommer att stå på någon prispall. De viste inte. När de såg gatustsfetten framför sig var de i täten. I medaljstrid. I verkligheten kanske trettionde. De gav allt. De var där. De njöt.

Det bästa med Stafettkarnevalen är kanske att nästan ingen vinner, om man med vinner menar att man är resultatmässigt bäst. Det är så osannolikt få som har en chans att det faktiskt inte blir det viktigaste för nästan någon. När nästan 150 lag löper gatustafett och drygt 190 lag ställer upp i 5×80 m för pojkar… Ja, då är nog vägen löjligt lång till medaljerna.

Jag satt där hela dagen. Och jag såg på riktigt bara vinnare. Människor som vill och vågar. Det finns inga större vinnare än de. Stafettkarnevalen är deras.

Men så var jag också där som mamma. Med en tonåring som tränar friidrott nästan alla dagar. Som har fått kämpa som ett djur mot sina träningsnerver och med sina knän. Som har gjort allt hon kunnat och kanske ännu mer för att få bort någon ynka tiondel på 100 meter för att nå en magisk FM-gräns. Som nästan gick sönder själv när bästa kompisens (och lagmedlemmens) tå gjorde det och de fick träna in en reserv på några dagar. Hon var på en helt annan resa än jag och mina glada studerande, en helt annan resa än min bästa kompis och hennes lika glada studerande. Men min dotter är också en vinnare. En som vill och vågar. Hon var där. Hon njöt. Stafettkarnevalen är också hennes.

Älskar att vi alla ryms där.