Någon gång i höstas skrev jag en text om alla de jobb jag har sökt men inte fått de senaste åren. Jag skrev att det har gjort något med mig. Och det var sant. Men då visste jag inte ännu riktigt vad det hade gjort med mig.

En tid senare märkte jag att det hade gjort något med mitt självförtroende. Det dåliga självförtroendet kom sakta krypande och plötsligt såg jag mig själv väldigt mycket som en lärare som inte kan få jobb. Det blev liksom den berättelsen om mig själv som lärare som jag trodde på.

Idag var det penkkis i min nya skola. Jag hann tänka att det är lite skönt att jag inte känner abiturienterna så bra, att den här dagen nog blir mindre sorglig då. Men så intog de scenen och de var strålande och jag såg de där helt underbara unga människorna som jag i någon mån fått lära känna under de senaste månaderna och jag var glad att det var mörkt i salen så att ingen såg att jag blinkade bort tårarna vid tanken på att de nu skulle lämna skolan.

Och sedan. Mitt i all abi-yra fick jag ett pris. Tänk att de valde att uppmärksamma just mig trots att jag fått jobba så lite med dem. Jag fattar inte. Det ät ett av de finaste pris jag någonsin har fått, och helt klart den allra finaste dikten.

Och jag var igen glad att det var mörkt i salen för nu fick jag blinka igen. Där jag stod på scenen med de andra prisbelönta.

Ett envist tillplattat självförtroende viskade att de kanske bara tycker synd om mig som är ny. Men det fanns också något inne i mig som rätade på ryggen och lite bestämt viskade att det här faktiskt också är en del av berättelsen om mig som lärare. Och att jag måste våga börja tro på den berättelsen igen.