Det är en måste-bok. En sådan där bok som alla har sagt att jag måste läsa någon gång. Och nu gör jag det. Eller, nu gör vi det. Arvid och jag läser Mördarens apa av Jakob Wegelius. Och jag håller med. Det är en måste-bok. Till och med jag som är ytterst lite för äventyrsböcker tycker om den.

I kvällens kapitel sa en av karaktärerna så här ”Falska förhoppningar är sämre än inga alls.”

Orden blev kvar i mig. Är kvar i mig fortfarande. För jag håller inte med. Det är ju ingen av oss som tycker om falska förhoppningar, men i min värld är det faktiskt ännu värre att inte ha några förhoppningar alls.

Jag minns inte längre hur det kändes att ha munskydd. Jag minns inte att vi faktiskt pratade om corona varje dag. Länge. Jag minns inte att minsta lilla snuvighet betydde att man skulle stanna hemma. Men jag minns hur det var att sluta hoppas.

Det hade alla gånger varit bättre att ha falska förhoppningar än inga alls.