”Välkomna hit på fredag! Ni får ta oss och huset som vi är! 🙂😅”

Skrev jag i onsdags till min vän Lina. Hon och hennes chef (en människa vi kände väl för ett halvt liv sedan) behövde någonstans att mellanlanda ett par timmar på fredagen. Mellan ett event och ett annat.

Självklart var de välkomna. Och självklart skulle jag inte storstäda eftersom jag har varit ensam med barn hela veckan. Och självklart skulle jag ändå plocka upp det absolut värsta och klä mig något sånär människovärdigt.

Sedan jag skrev till Lina i onsdags har livet suttit i ett. Så där som det gör när man själv jobbar och två av tre barn har sommarlov och den andra föräldern är på läger och det ska rymmas in en fotbollsskola, en simskola och tre fotbollsmatcher.

Så när jag kom hem från simskoleskjutsandet idag och min telefon ringde och en vänlig röst som kändes bekant meddelade att vår ytterdörr var låst hade jag ingen aning om vem det var som ringde. Först när jag såg Lina och hennes chef på trappan insåg jag att jag hade lyckats glömma helt.

Och samtidigt insåg jag att det här med att ta oss och huset som vi är plötsligt nådde nya höjder.

Eller snarare dalar då.

Vårt hem såg ut som… Ja, som om man själv jobbat och två av tre barn haft sommarlov och den andra föräldern varit på läger och som om det också rymts in en fotbollsskola, en simskola och tre fotbollsmatcher på två dygn.

Och själv hade jag knappt kläder. Sjukt smutsigt hår inför springtur och hårtvätt.

Men vet ni vad? Det var helt underbart att få ha dem här. Två timmar vid köksbordet fick vi. Två timmar av fina samtal och många skratt. Det var SÅ värt den där minuten av skam. Tänk om jag hade sagt nej bara för att huset och vi själva inte riktigt höll måttet nu?

Det hade vi förlorat stort på.

Om vi alltid väntar tills allt är i skick kan det hända att det vi väntar på aldrig blir av.

Det förlorar vi stort på. Alltid.