Att leva med en tonåring… Jag vet ju ärligt talat rätt lite om den saken ännu. Men en sak börjar klarna: jag borde vara som en scout. Alltid redo.

För jag kan aldrig veta om tonåringen är det. Vissa dagar är det så tyst att jag på kvällen undrar hur många ord som ens blev sagda mellan oss. Andra dagar bubblar hon nästan över. Pratar, berättar, förklarar, säger, delar.

De dagarna behöver jag finnas där. Redo. För jag vet inte när en sådan där bubblig dag kommer igen och jag vill inte missa en enda. När hon vill prata vill jag kunna lyssna.

Det kräver tid. Och det kräver frid. Jag måste vara hemma och ledig tillräckligt ofta och jag måste ha min egen shit together. Med det senare har det i ärlighetens namn varit lite si och så på sista tiden, men just ikväll kändes min shit mer samlad än på länge. Och när jag och min för dagen bubbliga tonåring gick till en av närbutikerna först kring halv tio och solen sken och hon pratade pratade pratade kände jag mig lite som en scout igen. SÅ redo.

Hon och jag för två år sedan. De säger ibland att vi liknar varandra. Jag vet nog vem av oss som blir gladare av att höra det.