Hopplös medelmåtta

Jag läser en bok just nu som jag tycker jättemycket om. Jättemycket. 100 år med Lenni och Margot heter den på svenska, originaltiteln är The one hundred years of Lenni and Margot. Författaren heter Marianne Cronin och det här är hennes debutroman.

Cronin är född 1990.

Min första tanke är att en människa född 1990 är typ tio. Högst tjugo. Men den tanken kunde jag skaka av mig rätt snabbt med hjälp av grundläggande matematiska färdigheter.

Min andra tanke är att det ät helt otroligt att någon så ung kan skriva så stort och bra. Hur kan hon ha allt det här i sig trots att hon är så ung? Hur kan hon skriva den här boken när jag själv är en så hopplös medelmåtta?

Den tanken kunde jag inte skaka av mig lika snabbt. Jag är genuint fascinerad av människor som är riktigt, riktigt bra på saker. Själv är jag kanske inte direkt en hopplös medelmåtta – snarare en hoppfull – men medelmåttigheten är ett ofrånkomligt faktum. Jag har aldrig blivit riktigt, riktigt bra på något. Ganska bra på en del saker, men någon särbegåvning är jag verkligen inte.

Jag säger det faktiskt utan bitterhet. Jag tror inte att särbegåvning garanterar ett lyckligt eller ens ett rikt och meningsfullt liv. Jag har tvärtom sett tillräckligt mycket talang på tillräckligt nära håll för att luta åt att den ofta kommer med ett högt pris och jag tvivlar på att jag skulle ha råd med det. MEN ibland kan en liten del av mig ändå undra hur det skulle kännas att vara riktigt, riktigt bra på något. Nästan bäst.

Vad skulle du välja? Vilken särbegåvning skulle vara din? Jag antar att det är rätt uppenbart vilken som skulle vara min.

6 reaktioner på ”Hopplös medelmåtta

  1. Intressant att du skriver om det här just nu. Min man frågade mig för någon vecka sedan vad jag läser när jag satt låst vid telefonen. Jag berättade att jag hade hittat en så intressant blogg som jag var tvungen att läsa mera inlägg bakåt en lång tid. -Varför då? Frågade maken.
    -För att hon skriver så bra, om så enkla saker men hon får det att låta som något extraordinärt!
    Jag fastnade kanske inte så mycket i innehållet, utan mera hur du framställer saker och ting. Din blogg fick mig att reflektera, väcka tankar som låg i dvala.
    Underskatta inte din potential här.
    Jag fortsätter läsa, och reflektera 🙂

    • Håller med! Det här är inte en medelmåttig blogg. Det är den enda blogg jag läst regelbundet under många, många år. Du, Amanda har ett fantastiskt sätt att få läsaren att reflektera över saker.

  2. Du är riktigt bra på att skriva, och blogga🌟Även på att känna tacksamhet, vilket jag också övar på, för det är en riktig gåva, faktiskt begåvning att ha med sig i livet🙏Jag önskar att min särbegåvning vore att ge healing, något jag brinner för. I mitt sista inlägg kan man länka dig vidare till min andra blogg, där jag skrivit om hur det känns att ge healing. Hoppas att du och de dina får en fin fredag, och helg🌟❤️

  3. Vi tenderar liknande tankar! I förrgår skrev jag ett inlägg som är som ditt, men ändå helt tvärt om. 🙂

    Min särbegåvning skulle vara att vara mitt fullständiga jag. ❤️

  4. Jag tror du är särbegåvat bra på att skapa goda relationer, en fantastisk talang att ha! Om jag fick önska en ”supertalang” skulle jag önska mig en vacker sångröst, eftersom musik kan ge så mycket åt både den som sjunger och de som lyssnar.

  5. Jag tycker du verkar riktigt, riktigt bra på relationer. (Tänker på vad jag läst här på bloggen om dig som lärare och om dina kompisrelationer.) Och det om något är en fin talang!

    Sen tror jag också det är väldigt få idag som känner sig riktigt riktigt bra på nåt. Det finns så många att jämföra sig med på sociala medier, så nån annan är alltid bättre.

Lämna ett svar till Sofia Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s