Så hände det sig att jag ikväll tog en liten promenad med Angel eyes i öronen. Inte den riktiga, utan den från Mamma Mia. Film två. Den låten kastar mig tillbaka till sommaren 2018. Den där sommaren då vi på allvar började fundera på att byta ut vårt liv i Helsingfors mot ett okänt liv i Kvevlax.

Så hände det sig att min promenad förde mig förbi sportplan i vår hemby. På en fotbollsplan tränade Ingrid med sitt fotbollslag i septembersolen. Det där fotbollslaget som tog emot henne med öppna armar när vi sedan flyttade hit sommaren 2019. Hon kände ingen när hon började – modiga människa. Tror dessutom hon hade match med dem före hon hade träning. Snabbt blev hon trygg, en del av gruppen.

På planen bredvid sparkade Arvid fotboll med kompisar i samma septembersol. Han och en av bästa vännerna skulle till fotbollsplanen och vi skickade ut det till lagets WA-grupp. Nu var de typ tio pojkar som spelade fotboll tillsammans ikväll. Också. Som inte hade fått nog efter helgens alla matcher.

Jag tror bestämt att jag grät några lyckotårar när jag gick förbi. Tänk att våra barn fick komma just hit! Tänk att de har alla de här underbara människorna i sitt liv. Tänk att de efter två år här är så djupt rotade att det känns helt omöjligt att riva upp dem igen. Tänk att det fanns en stor liten by som vi alla kom att älska.

Liv kan bli bra på så många olika sätt. För oss var den här flytten helt klart ett sådant sätt. Jag är så innerligt glad och tacksam (och lite stolt) över att vi vågade trots att barnen enligt många var för stora och trots att vi inte hade några garantier. Det fanns så mycket som var svårt och tungt att lämna, men också så mycket som var stort och fint att få.

Ja. Det finns mycket i vårt liv som inte är glansbild, men när det kommer till just flyttar är det glansigt så det förslår. Man kan när som helst sätta in oss i en reklamkampanj för flyttar med familjer. Vi kommer att kunna sälja konceptet utan att tänja ens lite på sanningen.