I lördags hoppade jag av. Avbröt. Slutade. Mitt i.

Det var inget stort eller dramatiskt, förutom att just det där med att hoppa av och avbryta och sluta mitt i alltid är stort och dramatiskt för mig. För jag gör ju inte sådant. Men nu orkade jag helt enkelt inte, mäktade inte, förmådde inte trots att jag hade trott att jag skulle orka, mäkta och förmå.

I samma stund som jag fattade beslutet rann något som jag tror att är stress av mig. Och i samma stund kastades något som jag tror att är misslyckande på mig. För att inte orka, mäkta och förmå när du trodde att du skulle göra det… Det är svårt. Och det är svårt att inte se det som ett misslyckande.

Jag har inte ångrat mitt beslut ens en halv gång sedan jag fattade det, men jag har hört mig själv argumentera för det beslutet alldeles för många gånger. Som om jag inte riktigt vågar lita på att jag ju vet att det var bäst så här.

Jag är klart mer nåderik mot mig själv nu än jag var för tjugo eller tio år sedan. Kanske till och med fem. Men i mål är jag ju uppenbarligen inte. Ibland finns den där hårdheten onödigt nära. Den som jag inte vill odla, vare sig mot mig själv eller någon annan. Jag tror nämligen att det är svårt att vara stenhård mot sig själv men bomullsmjuk med andra, trots att det är så vi ofta talar om det. Jag kräver så mycket mer av mig själv än av andra, säger vi. Men jag undrar nog. Jag tror att den som kräver kräver och att vi blir mer generösa mot varandra när vi också lär oss vara det mot oss själva.

Så nu försöker jag på nytt. Säga det här helt utan bortförklaringar: ja, jag hoppade av mitt i. Jag missbedömde mina resurser. Misslyckades, om du så vill. Sådant händer. Mig. Jag är människa. Och dig. Du är människa.

Och det är som det skall, som Tranströmer sa en gång.