Jag har klamrat mig fast vid de orden

Jag har en vän som ber.

Nej, det är inte sant. Jag har många vänner som ber. Men jag har en som ber 2.0. En sådan som sätter sig ner en dag i början av januari och ber för mig och min familj. Och som lyssnar. En sådan som skriver ner vad hon tror att Gud säger.

Den dag hon bad hade jag inte sökt ett enda jobb ännu, men jag visste att flera jobb var på väg och jag var ganska full av tillförsikt. Varken jag eller min vän hade någon större orsak att tro att den här våren skulle bli som den blev. Men Gud lät henne veta. Och ett par månader senare – efter x antal krossade förhoppningar – visade hon mig den där sidan i anteckningsboken.

Där finns ord som offra och ge upp. Ord som jag verkligen kunde relatera till då i mars. Men där fanns också ord jag inte förstod, ord om att hur konstigt det än låter så kommer mitt influensområde att växa i och med flytten. Men också ord om att jag inte kommer att veta vad det är innan jag är där.

Jag har klamrat mig fast vid de orden, men jag har inte vågat dela dem med någon annan. De har känts både för stora och för sköra, så där som det allra största ofta känns.

När vi körde upp till Österbotten samma dag som vårt hem i Helsingfors tömdes och städades grät jag. Jag hade aldrig kunnat tro att vi skulle flytta utan att jag skulle ha ett jobb. Utan att jag skulle veta vad jag skulle flytta till. Trots orden du kommer inte att se exakt vad det är innan du är där hade jag svårt att acceptera att det hade gått precis så.

Bara ett par dagar senare fick jag ett telefonsamtal som förändrade allt. Som gav mig något att flytta till. Något stort och fantastiskt. Något som var så precis det jag hoppades på att jag inte ens hade kunnat tänka mig att det faktiskt fanns. Något som kanske rentav kommer att få mitt influensområde att växa.

Hela tiden har jag varit i Guds hand. Också när jag inte har känt det har jag varit det. Min vän som ber gav mig en påminnelse att hålla fast i när allt annat bara gled mig ur händerna. Jag skulle unna alla en sådan vän. Ota riski. Bli vän med någon som ber.

Advertisements

2 thoughts on “Jag har klamrat mig fast vid de orden

  1. Så där ologiskt konstigt fungerar det. Men, hur skulle vi annars hållas ens i närheten av Gud? Vi människor vill ha det tryggt, säkert och förutsägbart, jag också. Vi vill ha sikt minst en mil framåt! Gud har ett annat mått, för honom räcker det med att vi ser nästa steg. Och att vi är nöjda att avstå saker eller förmåner vi tagit för givna. Det här stavar jag på hela tiden.

  2. Tja….. Senaste tilltalet någon fick av Gud i min närhet var att jag hade demoner i mitt släp och att personen borde kapa av all kontakt med mig. Det tilltalet kom från en snubbe som också ber 2.0 och berättade det för min vän.
    Att sjukdomen som personen i fråga led av berodde på umgänge med mig, att mina demoner hade krupit in till henne den vägen. Det blev en otroligt mörk och dyster tid som varade i flera år, där jag till och med trodde på det. Jag var inte bara en “vanlig syndare”, utan man borde undvika mig.
    Ja, och att Gud ville att de två skulle bli ett par. Det fick de också visioner om. Och det blev de. Prisa Gud!
    Och att när jag hade fått reda på det så hade mannen mardrömmar där han såg mig blänga på honom med röda ögon och ormar ringlade sig mot honom för att hugga i hans fötter, men eftersom han står under Guds skydd så var han säker. Min onda häxkraft som verkade, antagligen.

    Att leva i den världsbilden var så tragiskt, för i den bilden finns Gud, och trots att du ber och läser bibeln, så har du demoner i ditt följe. Och du gör illa åt de du älskar endast genom att finnas i deras närhet, som en pest. Dessutom vill inte Gud att du ska vara med de du älskar, för han vill att två andra ska vara tillsammans, medan du drar det kortare strået.
    Dessutom var det inte som att jag fick några vackra tilltalsord eller bilder om framtiden om jag talade med karismatiska typer som fick visioner. Om jag skulle summera ihop det som dessa karismatiska typer sa att Gud berättade åt dem så var det att jag var full av synd på grund av det ena och Gud är arg på mig för det andra…. Var fanns den Gud som man sa på skriftskolan att älskade mig? Som inte bara var ännu en auktoritetsfigur som var arg på mig oberoende vad jag gjorde? Som inte säger “Jag älskar dig, MEN…..”
    Inte där iallafall.

    Så att ha en vän som ber 2.0 är ingenting jag känner mig särskilt tänd på. Efter allt det som hände.
    Idag om jag träffar en kristen vän och denne inleder sin historia med “Jag bad och så fick jag en bild/tilltal/något liknande” så fryser jag och vill gå därifrån. Oberoende vad personen har att säga efter det så vill jag inte höra, för jag blir bara påmind om allt det som hände.
    Visst ber jag till honom, men jag vet inte ens om jag vill att han ska svara, för jag är så rädd för vad svaret skulle vara.
    Vad har jag gjort för fel nu då? Vad är det som jag måste ge upp denna gång för att vara en bra man? Vilka hemska synder är det jag har begått denna gång som gör att Gud helt enkelt inte vill ha någon kontakt med mig? Och hur många andra som jag älskar lider av mina demoner denna gång?

    Ursäkta att detta blev längre än vad jag hade tänkt. Men då man börjar är det svårt att sluta.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s