Det kunde ha varit jag

Jag har stått på scen i en alldeles för urringad topp och en alldeles för kort latexkjol. Jag var femton år. Nej, min mamma visste inte vad jag hade på mig. Men hela min högstadieskola och hela gymnasieskolan i byggnaden intill visste. Om jag minns rätt visste också hela radio extrems produktionsteam.

Jag var inte värre än någon annan. Vi var fyra stycken på den där scenen och vi tyckte alla med allt vårt dåvarande förstånd att en lätt klädsel var en bra klädsel.

Så tro mig: jag har på många sätt full förståelse för de unga kvinnor som lånat ut sina bara ben och bara axlar till den där herrmiddagsreklamen som snurrar runt på nätet. Det kunde ha varit jag.

I samband med att jag och mina kompisar stod på den där scenen minns jag att en lärare diskuterade saken med vår klass. Jag minns – min vana otrogen – inte exakt vilka ord hon använde, men jag minns att hon vågade tala och problematisera. Hon gjorde det på ett sätt som inte fick mig att förgås av skam, men nog på ett sätt som fick mig att förstå att vårt klädval inte var okomplicerat.

Och det visste jag ju redan. Det var ju därför mamma inte hade fått se min utstyrsel.

Jag älskar rakryggad vuxenhet som vågar. Den vuxenhet som fanns hos både min lärare och hos min mamma. Den vuxenhet som inte är rädd för att verka tråkig och bakåtsträvande utan som vågar bära det ansvar som är vuxenheten givet. Jag visste att jag var ute och cyklade. Jag valde visserligen ändå att cykla, men för mig var det viktigt att veta att det vinglade.

Det är naturligtvis inte okomplicerat när femtonåringar sänder signaler som de själva knappt förstår. Och det är naturligtvis inte heller okomplicerat när morgondagens lärare sänder signaler som de antagligen förstår men ändå väljer att sända.

Får man inte göra något roligt längre? Måste allting ifrågasättas och problematiseras? 

Jo, man får göra jättemycket roligt längre. Det mesta, faktiskt. Man får naturligtvis också göra herrmiddagsreklamer som jag finner sunkiga om man själv finner dem roliga. Men man måste också leva med att det mesta ifrågasätts och problematiseras.

För något år sedan satt Ingrid och tittade på Barbie och jag befann mig i närheten. Jag råkade uppfatta ett samtal mellan Barbie och en polis. Den manliga polisen sa – och nu minns jag min vana torgen nästan ordagrant – så här:

– Du borde få böter, du är ju alldeles för snygg.

Alltså, va? Vem tyckte att det där var en bra replik i ett barnprogram? Eller i något program alls? Så jag ifrågasatte och problematiserade. Sa åt Ingrid att jag tyckte det var en sällsynt märklig och korkad kommentar. Bar mitt vuxenansvar. 

Det finns så mycket som är så märkligt i den värld som är vår. När vi ser något märkligt måste vi få säga till och ifrån. Annars får märkligheterna fortsätta oemotsagda.

Det kunde ha varit jag. Hoppas att det inte behöver vara ni.

 

Era ben ska ju bära er ut i världen, på de livsviktiga uppdrag som är era. Era axlar ska ju bära era huvuden, där era kloka tankar bor.

Advertisements

One thought on “Det kunde ha varit jag

  1. Fint av dig att inte döma direkt, och att dela med dig av en egen erfarenhet. Ungdomar mitt i studielivet har också en hel del att lära sig ännu.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s